Utställning på Etnografiska Museet, Stockholm, 1981

Text av Ragnar von Holten,
Riksutställningar.

…………De tidigaste bilderna från 1973-74,……….realistiska figur- och landsskapsstudier omväxlar med expressionistiska figurgrupper och “kristalliniska” kompositioner, där man anar kubismen som grund. (Njau har ett stort bibliotek av konstböcker!) Två målningar från den här perioden känns särskilt spännande – en blekgul pannå översållad av blå, lite hieroglyfartade figurationer – här tänker man på en del traditionella “sandmålningar”! – och en prismatiskt uppdelad komposition omkring en dödskalle? eller jaguar-mask, koloristiskt livfull, och på något sätt “mexikansk” i uttrycket.

1974 har Njau renodlat det kubistiska: Från detta år finns några snåriga, brungröna djungelkompositioner med dovt blossande kolorit, där formerna på en gång flätar sig i varandra och associerar till Braques` och Picassos kubistiska landsskap. Vidare finns på ett par pannåer, där konstnären viker ut ytorna i ett subtilt färg- och ljusspel av rena resp. prickiga ytor – det rör sig om figurkompositioner: flöjtspelare, ett kyssande par osv.

I samband med studierna i Stockholm går Charles Njau över i en hög, klar och ljus färgskala. Bland dessa målningar finns till att börja med flera fria variationer av kompositioner av Picasso, Kirchner och Matisse: oberoende av förebildernas olikartade temperament söker han assimilera så många europeiska stildrag som möjligt, och av Matisse, som snart blir ett ideal för honom, gör han en fri kopia av Dansen, med röda figurer mot en blå bakgrund, helt täckt av svarta, jugendartade ornament. (Flera målningar täcker han med ett liknande svart “grenverk” eller översållar dem med svarta prickar.) Högst når han, bland dessa eklektiska bilder, i ett stort matisse´skt kvinnoporträtt, där den sittande kvinnans hud blivit ultramarinblå. Omgivande färger är rött, svart, vitt, smaragdgrönt och gult i nyanser, och den färgskalan dominerar numer hans målningar.

Formspelet har blivit halvabstrakt och ytmässigt: figuration och dekorativa mönster flätas in i varandra. I ornamentiken går ofta afrikanska ornamentformer igen, t ex sköldarnas zigzag-former och prick-manér. Här uttrycker sig Njaus dekorativa begåvning självklart och fräscht; människo-djur och maskformer blir ytmässiga komponenter i flätverket, och bilderna uppnår en allt större lyskraft. Någon gång kan man fortfarande känna och ana konsthistoriska förebilder, men språket upplever jag som Charles Njaus eget. Ur de här bilderna kan också härledas det senaste årets polykroma gipsskulpturer, där – ytan oberoende av huvudformen! – dekorerats med profiler och mönster i en Appels bjärt lysande kolorit. (Här har av allt att döma Pallarps polykroma skulpturer haft en förlösande inverkan.)

Utställningen av Charles Njaus bilder återspeglar alltså arrangörernas personliga urval ur en enormt rik, och ganska heterogen, produktion. Tillsammans bildar de rapporter ur en sjudande arbetsprocess, illustrationer till den åtminstone i förstone paradoxala kulturchocken/mötet Tanzania- Hallunda! Inte minst som vittnesbörd kring detta möte upplever jag en sådan här utställning som spännande, intressant och lärorik.