Artikel i tidningen Mitt i Botkyrka 1995. Utställning i Botkyrka konsthall
Text av Ann Johansson
Charles Njau talar inte gärna om vad han vill förmedla, konsten måste få upplevas ostört av var och en, anser han.
Mitt första intryck av hans målningar i Botkyrka konsthall i Tumba är överväldigande. Ett fyrverkeri av färg möter blicken och binds samman i otaliga abstrakta, nästan pusselliknande mönster. En närmare betraktelse avslöjar att formerna i regel anpassas efter motivet. Som i “Hunger efter fred”, en gigantisk målning som påminner oss om Picassos kända krigsillustration “Guernica”.
Ett myller
Här är formspråket spetsigt och förstärker vyn av ett krigsslag. Ett myller av gestalter, människor och hästar, målade i mycket mörkrött, svart och gult täcker duken. I “Kärlekspar” är det spetsiga, strama utbytt mot oregelbunden mjukhet i formerna. Abstrakta figurer bildar ett mönster. likt en genomskuren lök, i centrum vilar man och kvinna i oskiljaktig symbios. Färgerna är genomgående klara, nästan självlysande i Charles Njaus konst. Ofta blandas jordfärger med gult , orange och blått.
Nyfikenheten väcks
Slående vid betraktandet är känslan av mötet med något totalt främmande och ändå hemtamt. Nyfikenheten väcks inför konstnären själv. Charles Njau föddes i en by nära Kilimanjaro i Tanzania men kom till Sverige för snart 20 år sedan. Steget därifrån till Hallunda där han nu bor och arbetar verkar nästan oändligt. Men det tycker han inte själv.
– Efter så många år i ett land tar man nog in saker härifrån.
– Jag inspireras av svensk natur och kan vandra i timmar i skogen här, liksom jag älskar naturen i Tanzania, kontrasterna möts nog i min konst, förklarar han.
Världen runt
Det var i Stockholm som Charles Njau började måla på allvar, när han kom in på Konstakademien som 25-åring. På senare år har han hunnit ha både separat- och samlingsutställningar runt om i Norden och även i New York, Chile och Japan. Han arbetar i olika tekniker, olja, akryl, akvarell och även med skulptur.
Fåglasång
Charles Njaus målningar har kallats skupturala, mycket på grund av att de påminner om pussel i form och rörelse. Men själv vill han inte kommentera sina målningar. – Det bara begränsar. Konst är något var och en måste uppleva på samma sätt som man lyssnar på fåglarnas sång, säger han på sitt enkla vis.