Artikel i Göteborgsposten 16 nov 1985.
Text av Nils-Arne Holmlid
Ögonen bedrar oss ständigt. Det vi ser är inte sant, eller åtminstone bara en tillfällighet. Perceptionspsykologerna har bevisat det genom sina figur-grund-bilder – den klassiska vasen t ex som skiftar skepnad inför våra blickar och förvandlas till två ansiktsprofiler.
Flera av Charles Njaus oljemålningar och gouacher har karaktären av sådana här fixeringsbilder. Man får studera det pusselliknande mönstret länge, och så småningom börjar sammanhanget framträda. Ofta är det människor som man upptäcker. Kanske spelar de instrument eller dansar, men de många små små färgytorna och de klara vackra kulörerna gör att själva motivet aldig blir det viktigaste, utan bildens mönster av slingor och rutor dominerar.
Eftersom Njau målar i rätt stora format är gallerilokalen festligt upplyst av de färgglada målningarna. I en del verk överger han färgpusslet, och gör större, renare ytor….. Papegojor, harar och andra djur ges en stram klatchighet som gissningsvis har samband med folkliga utryckssätt.
Man kan säkert peka både på influenser från Njaus afrikanska bakgrund och europeiska förebilder när man analyserar hans bilder. Om man tycker sådana jämförelser är ointressant hjärngymnastik kan man lika väl bara låta sig bländas av det lekfulla artisteriet. Själv kom jag att tänka på kyrkfönster när jag såg på Öst och väst, med många svarta konturer inuti bilden.