Artikel i Året Runt nr 43, 19 okt 1981.
Text av Anna Nyman
Charles Njau föddes vid foten av berget Kilimanjaro i Tanzania. Idag bor han i Stockholmsförorten Hallunda och är en mycket ovanlig konstnär.
…Ett sådant porträtt av drottning Silvia har säkert ingen förut sett! En kubistisk målning med lysande klara och höga färger, till en början nästan en chock för det ovana ögat. Ett porträtt som är målat av en afrikan. Konstnären är trettioettårige Charles Njau från Tanzania, numera bosatt i en förort strax söder om Stockholm.
– Er drottning, säger Charles, blev enormt populär under sitt besök i mitt land i februari – ja, kungen också förstås.
– Men det är något alldeles särskilt med drottningen. Jag ser henne som en ädel katedral, så konungsligt hög och sublim. Som himladrottningen med sitt barn på armen.
– Det är så som jag har försökt att fånga henne på min målning.
Charles Njau har längtat till Sverige i praktiskt taget hela sitt liv. Till landet “så långt mot norr att nordligare inte finns.” Till landet där floderna bar stora timmerstockar på ryggen och människor åkte som vinden över ett täcke av snö och is. Han hade läst om det i skolan, det hade kommit till honom i drömmen. Det var vikingarnas land, ett land av jättar, havens besegrare. Nu bor han i ett höghus i Hallunda.
Har alla hans drömmar krossats? Nej, inte alls. Han trivs!
– Varför skulle jag inte trivas? frågar han. Jag kom in på Konstakademin, har fått studera, har fått fina recensioner. Bara några minuters väg härifrån har jag skog och sjö. Vad kan jag mer begära?
Charles Njau har ritat och målat så länge han kan minnas. Fast papper och penna, för att inte tala om kritor och vattenfärg, var förstås alldeles för dyrt för att man skulle köpa det åt ett barn. Han ritade med pinnar i sanden. Med kol från eldstaden. På tidningspapper, på gamla pappkartonger, på allt han kom över. Eller också ristade han med en sticka på masaliplantans mjuka blad – det var så hans folk brukade göra när de skrev meddelanden till varandra.
Kommer från Kilimanjaros sluttningar
Charles, näst äldst av elva syskon, kommer från chaggafolket som är bosatt på sluttningarna av Kilimanjaro. Ett berg så högt att det bär en hätta av evig snö trots att det ligger mitt på ekvatorn.
Hans föräldrar var båda lärare – fast fadern blev vad det led politiker på heltid. Hemmet var en samling små hus i skogen där solljuset silade ner genom trädens väldiga kronor. Hela dagarna lekte han bland kullarna, kom inte hem förrän det var dags att äta. På kvällarna satt han med de andra i familjen vid elden och hörde modern berätta sagor medan natten stod tyst där ute, ogenomtränglig och hemlighetsfull.
– Mörkret, berättar Charles, var fullt av okända krafter, av en okänd makt som man inte förstod.
– Dagen tillhörde alla, natten tillhörde bara sig själv. Då fick man inte gå ut, inte störa dess tystnad.
Så började Charles i skolan och världen öppnade sig. Han fick penna att skriva med, papper att rita på. För det mesta ritade han ansikten. Men så plötsligt ritade han havet. Havet som han aldrig hade sett, bara drömt om. Som famnade hela jorden. Det hav som vikingarna behärskade, som de seglade på för att plundra och erövra. “Havets hyenor” kallade läraren dem.
Tanken på vikingarna uppfyllde hela mig, säger Charles. Jag undrade över hur sådana människor levde, vilka krafter de hade. Var de fått dem ifrån. Men det kunde inte läraren inte svara på.
Charles bild av havet köptes av en europeisk dam som fascinerades av den. För pengarna köpte han material till flera målningar. Och så blev bilden av havet början till ett nytt liv.
……….Han hade flera utställningar, bland annat en på nationalmuseet i huvudstaden Dar-es-Salaam, och blev så småningom allt mer erkänd som konstnär i sitt hemland. Där kom han också i kontakt med en del av de svenskar som arbetade i Tanzania: fredskårister, Sida-folk, diplomater.
Du borde fara till Sverige
– De sa att jag borde fara till Sverige, säger Charles. De trodde att mitt sätt att måla skulle bli uppskattat där. Och i mars 1976 steg jag ur planet på Arlanda.
Det blev en oerhörd chock. Hela marken var vit av snö!
– Visst hade jag hört talas om att Sverige skulle vara väldigt kallt, säger Charles. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att verkligheten såg ut så här.
– Att det fanns såna massorav snö!
Men sedan kom våren.
– Det var också en fantastisk upplevelse. Jag hade ju aldrig varit med om något liknande heller, bara läst om det. Jag fattade inte vad ordet vår innebar. Hur den såg ut, hur den doftade. Hur den kändes i hela kroppen!
– Jag trodde att huvudet skulle trilla av som jag vred det åt alla håll för att kolla alla nya intryck den här första tiden. Att ta in allt detta var så svårt, det var nästan omöjligt att förstå fast jag ville så gärna.
– Det tog nästan tre år innan jag lärde mig att slappna av och började känna mig hemma.
Vad som hjälpte honom en bit på väg var när han redan det första året kom in på Konstakademin.
– Akta dig för att pröva in där, sa somliga av hans svenska vänner. Det kommer att förstöra ditt sätt att måla!
– Försök, sa andra. Du behöver lära dig mer om europeiskt måleri.
Och han tog risken.
– Om det förstör mig, tänkte han, får det bli så. Om inte – så mycket bättre. För resten har jag säkert ingen chans att komma in! Men Charles var en bland de 20 sökande av omkring 600 som blev antagna. En vän ringde och talade om resultatet för honom.
– Jag hoppade så högt att mitt huvud slog i taket! berättar Charles. Nu skulle jag få träffa andra målare, få utbyta erfarenheter med dem, få lära. Hemma i Tanzania hade jag arbetat väldigt ensam. Trots allt kom det efter ungefär två år en mycket svår period när Charles tyckte att han förlorat greppet om tillvaron. Att han inte hörde hemma någonstans.
– Men till sist bestämde jag mig ändå för att stanna i Sverige och försöka göra mitt bästa, säger han. Jag vill vara en bro mellan Sverige och Tanzania, förena de två länderna som i ett äktenskap där mina målningar är barnen!
Den svåra tiden är över
Och nu är den svåra tiden över.
– Nu känner jag mig stark igen, jag kan slappna av, jag kan skapa. Och jag lär mig hela tiden nya saker.
– Bland annat hur årstider kan påverka mänskliga känslor – hemma har vi ju inga årstider.
– När snön faller, dämpas livet, människor sluter till om sig. Själv blir jag också tystare, mer fundersam när vintern och mörkret kommer. Precis som när natten faller där hemma, då våra röster blir lägre.
– Men sen, när sommaren kommer – det är som ett annat land!
Och med afrikanernas vanliga öppenhet är Charles inte heller det minsta rädd att prata med alla han möter – på tunnelbanan, ute på gatan, var han råkar på dem.
– Folk blir jätteglada, säger han. De längtar ju själva efter kontakt. De vågar bara inte söka den själva…
Nyligen har Charles Njau haft en utställning på Etnografiska museet i Stockholm som fått mycket beröm. Men tavlan av drottning Silvia var inte med där. Den står på golvet hemma i våningen som är proppfull ända in i badrummet med målningar, böcker, skulpturer…
Till och med stolarna har han målat, så som man målar både hus och nyttoföremål i Afrika. Och på en gång får den gamla gungstolen, den slitna fåtöljen liv, får en egen personlighet. Blir “barn av äktenskapet mellan Sverige och Tanzania”.
– Men Charles, hur kommer det sig att du målade drottning Silvia?
Jo, berättar Charles, liksom han fängslats av de gamla vikingarna har han också intresserat sig för kungar och kungafamiljer.
– I skolan läste vi om europeiska kungar och drottningar. Om Karl den store, Katarina av Ryssland.
– I Tanzania hade vi också våra egna kungar. De kunde framkalla regn, det var därför de valdes till sitt ämbete. Regn betyder liv i Afrika. De hade alltså makt över själva livet…