Text av Anita Strömberg Stockholm. 1998
Under tiden 31 januari-1 mars har Sveriges Allmänna Konstförening på Konstakademien i Stockholm visat måleri av Charles Njau, född i Tanzania och sedan många år bosatt och verksam i Sverige.
Isvindar och snöflingor sveper över Tegelbacken. Att därifrån stiga in i Charles Njaus färgsprakande värld blir en välbehövlig värmechock. Lokalen är sällsynt lämplig att exponera Njaus tavlor – vintersolen flödar in genom höga fönster. Mina ögon fastnar nästan genast på en stor olja – Sista Dansen- med gult och blått som dominerande färger. Gul och blå är också Integration- på väggen mot en gul botten en jättelik zebra med baken upp och nosen ned, på golvet ett lysande blågult badkar.
I ett mindre rum hänger tre verk i blandteknik. Framför det som heter Heta LinjenXstår en liten flicka och pekar mot ett rött färgfält. – Titta, där är telefonluren! Jaså minsann, tänker jag och återvänder till en större akrylmålning, Heta Linjen Y,som jag nyss har betraktat utan att se tillstymmelsen till någon telefon. Jodå, här finns luren! Klarröd och plötsligt mycket tydlig träder den fram i tavlans mitt.
Nästa gång ska jag hitta hunden!
Charles Njau ställer ut nitton verk hos Konstakademien – flertalet i lysande akrylfärger och stort format. Det krävs ett noggrant betraktande för att tränga in i tavlornas motiv och djup – skönheten i färgerna bländar och gäckas lite med åskådaren. Står man en stund framför Efter skolan framträder långsamt ett helt hav av ivriga barn med guppande huvuden. Armar och ben flaxar mot friheten efter sista lektionen.
Musik till fiol av Mozart och Hayden lockar mig tillbaka till “Start” och “Sista dansen” – Vilken är din favorit, undrar Charles Njau. Jag säger att “Sista dansen” ligger bra till. I själva verket har jag många favoriter. Omedelbart till vänster om entrén hänger den mättade röda Kärlekens eko och lyser som ett smycke. Den flankeras av Människans bäste vän.Ur de milda färgerna framträder tydligt människan, nedåtböjd som för att klappa och smeka. Men var finns “vännen” då? Inte ens den skarpsynta flickan med telefonluren lyckas urskilja hunden. – Men nästa gång ska jag hitta den, säger hon bestämt. Det får nog bli ett återbesök även för min del. Jag måste nämligen utforska vad det är som skapar rörelsen i “Sista dansen”. Ena stunden tyckte jag mig se en basfiol och i nästa stund kurviga kvinnovader i högklackade skor…