Artikel i tidningen Vår Bostad nr 10/9 1994.
Text av Gunilla Lindahl
Steget från hembyn vid Kilimanjaros branta sluttningar till hyreshuset i det flacka Hallunda kan tyckas oerhört stort. Men Charles Njau känner sig hemma här. Hans konst är ett fruktbart möte mellan två kulturer – den afrikanska och den västerländska.
Vem anar att det finns en ateljé i det gröna, åtta våningar höga hyreshuset i Hallunda och att där bor och arbetar en konstnär med rötterna i Kilimanjaro, Tanzania?
När Charles Njau öppnar dörren till denna överraskande värld är han iförd konstnärsrock och svart basker. Han bugar sig ödmjukt och hälsar oss välkomna. Vi förses med varsin förteckning över hans tavlor och när vi spontant utbrister “fantastiskt” så bugar han sig igen och säger “Thank you”.
För “fantastiskt” är det. Denna tvårummare fullkomligt sprakar av färg och form. I köket, sovrummet, ja till och med i badrummet, hänger Charles tidiga målningar från hembyn Marangu och porträtt av släktingar i naturalistisk stil blandade med abstrakta målningar och skulpturer från arton år i Sverige.
– Jag tycker om att ha mina målningar omkring mig, de är som mina barn, förklarar Charles.
Han kom hit 1976, sökte så småningom till Konsthögskolan och antogs. Charles var då 25 år och arbetade hårt för att etablera sig som konstnär. Tio år tidigare hade han vunnit första pris i en teckningstävling organiserad av de Östafrikanska teodlarna. Han hade också gjort Tanzanias bidrag till en konstutställning för ungdomar arrangerad av FN i New York och han hade haft flera separatutställningar på Nationalmuseum i Dar-es-Salaam, Tanzanias huvudstad. Dessutom hade han gått på High School och läst geografi, engelsk litteratur och historia.
– Det var först när jag kom till Sverige som konsten blev något mer än en hobby för mig. Mina ögon öppnades, säger Charles.
På Konsthögskolan studerade han framför allt måleri men även skulptur. Hans lärare var bl a Peter Dahl, Tommy Östmar, Åke Pallarp, Torsten Bergmark och Olle Kåks.
Måleriet ligger honom varmast om hjärtat.
– Att måla är att leva och att arbeta med skulptur är en del av det, säger han.
Kanske skulle man rent av kunna beteckna hans måleri som skulpturalt. Han lägger pussel med färg och form och pusselbitarna bildar figurer i rörelse, musikinstrument eller landskap, för att ta några exempel. Färgerna är klara och han målar i alla tekniker: olja, akvarell, gouache och akryl. Formerna kan vara mjukt rundade eller vassa och kantiga allt efter motivet. I målningen “Oskuldens död”, som skildrar en soldat med maskingevär lutad över ett dött barn, består formerna av vassa eggar.
I den senaste målningen “Hopp” skildras barn som springer mot en ljus framtid och här är formspråket mjukt.
– Former är som musik och musik är som alkohol för mig. Jag blir som berusad när jag hör bra musik och ibland tycker jag att jag är en del av kosmos. Han tycker om god musik – klassisk, jazz, pop, blues och folkmusik. Svensk folkmusik gillar han särskilt mycket. Han åker gärna till Dalarna i midsommartid för att lyssna på spelmansmusik.
Han är inte beroende av ljuset när han målar för han bär, som han säger, ljuset inom sig. När jag frågar om han är religiös svarar han:
– Jag tror på godheten hos människor.
Men han tillägger att han är lutheran liksom sin farfar Filipo Morenja Njau (1890 – 1976), som var den första prästen i Tanzania. Tyska missionärer lärde farfar att tala och skriva tyska och han i sin tur lärde dem swahili. Farfar var musiker och det var framför allt han som stöttade Charles att fortsätta måla.
Charles har fått sitt andra förnamn Morenja efter farfar och namnet betyder “Någon som far iväg och tar med sig något tillbaka”. Charles har redan levt upp till sitt namn, han reser regelbundet hem till byn Marangu där han har en stor familj som väntar.
– Jag är näst äldst bland elva syskon. När vi alla började flytta hemifrån adopterade mina föräldrar sju barn. De är lärare och tycker om att ha barn omkring sig, förklarar han.
– Mina föräldrar har varit här i Sverige och de trivdes mycket bra. Här finns samma träd, växter ja, till och med svampar som hemma i Marangu.
Naturälskare
Naturen betyder mycket för Charles. Om sommaren kan han gå upp vid fyra-tiden för att ljuset är så vackert då och ta en promenad kring Mälaren, och om vintern tar han gärna en skidtur i den närmaste omgivningen.
– Jag tycker om Sverige för att det går att isolera sig här som konstnär och få tid att skapa och koncentrera sig, i motsats till mitt hemland där man alltid måste vara “social”. Men Charles är inte någon enstöring. Han har ofta besök av vänner, andra konstnärer och konstintresserade som vill titta på hans målningar. I ateljén ligger en fulltecknad gästbok med kommentarer om vad besökarna tycker om hans konst. Men de tavlor som hänger i hans ateljé är inte till salu.
Den konst han kan tänka sig att sälja visar han runt om i Sverige. Han har också ställt ut i andra länder, som Danmark och Chile, och senare i höst ska han delta i en samlingsutställning i Osaka, Japan.
Dessutom arrangerar Länskonstmuseét i Södertälje en vandringsutställning med Charles och sju andra konstnärers verk, som kommer att visas på andra länsmuseér i landet med början i november – december i år fram till 1997.
Charles konst är i hög grad internationell.
– Jag målar mötet mellan den afrikanska kulturen och den västerländska, säger han själv. Målningen “Sveaplan och Wennergren Center” (bilden) har sin egen historia.
– Wennergren Center har en speciell plats i mitt hjärta. Under mina första år i Sverige tillbringade jag mycket tid där tillsammans med andra gäststudenter, forskare och professorer knutna till Karolinska Institutet.
– Platsen är en viktig del av Stockholm för mig, därför var det naturligt att måla den i anslutning till en tävling med namnet “Måla din stad”.
Med Charles färgstarka stadsbild avslutar vi presentationen av de 24 konstnärer som premierades i tävlingen “Måla din stad”.