Ur Maskens Ansikten
Text av Paula Hoffman
Länskonstmuseet Stockholm
DE AFRIKANSKA MASKERNA har spelat en stor roll för den moderna västerländska konstens utveckling. I Europa såg man länge på maskerna som kuriosa och något underligt men under 1900-talets början “upptäcktes” de av unga konstnärer som imponerades av deras uttryckskraft och formsäkerhet. Det finns de som idag kritiserar modernismen för att den använde den afrikanska konsten som ett stilelement utan att bry sig om dess kulturella sammanhang. Maskerna gjordes aldrig för att vara estetiska objekt i sig utan ingick i ett komplext system av tro och ritualer.
Konstnären Charles Njau förkroppsligar i sin konst mötet mellan den västerländska och den afrikanska kulturen. Han är född och uppvuxen i Tanzania men lever och arbetar sedan 1976 i Sverige. Här sökte han sig så småningom till Konsthögskolan i Stockholm. Hans konst är ingen kritik av den västerländska modernismen. Tvärtom målar och verkar han i denna tradition och han har arbetat mycket medvetet med kubism och fauvism, just de konstriktningar som influerades mest av den afrikanska konsten.
Målningen som finns med i utställningen har han döpt till “Pubertet”. Både motivet och målningssättet vittnar om stor förtrogenhet med tidig modernism. I en komposition av klara färgfält lagda invid varandra utan konturlinjer kan en ung flicka urskiljas. De färgfält som bildar hennes kropp smälter ibland samman med bakgrunden men ansiktet skiljer ut sig. Det är som en vit- och gulmålad stel ansiktsmask där ena ögat är hopknipet till en snäckformad springa och det andra cirkelrunt och stirrande. Här har Charles Njau använt sig av de afrikanska maskernas formspråk. Bröstens former bryter också av mot det övriga i bilden, som två svarta cirklar svävar de framför flickans tunna kropp. Den kroppsliga och själsliga förändring som övergången från barn till vuxen innebär är ofta svår och skrämmande men också spännande. Dubbelheten finns i bilden, både avståndstagandet, att inte vilja erkänna förändringen, och den skräckblandade fascinationen.
Charles Njaus andra konstverk har en annan karaktär. Det är en seren och oåtkomlig gipsskulptur föreställande ett tjurhuvud med hornen mäktigt och stolt böjda upp mot himlen. Över ytan breder mönster av prickar och klara färger ut sig. De kan påminna om ärrtatueringar eller rituell bemålning. I skulpturen finns både auktoritet och magi, som hos ett kultföremål.