Text och bild om Filipo Njau

Filipo Njau som predikant och undervisare i yngre år. Han är knästående i första raden, med Bibeln på knäet, andre man från höger.

1948: Filipo Njau står bredvid sin förste son, Charles´ far Ainainyi, som hade avslutat sina studier vid Makerere University i Uganda och andra korrespondensstudier från Johannesburg i Sydafrika. Bredvid Ainainyi är Martha; Charles´ mor. Hon tog examen som en av de första kvinnliga lärarna i Tanzania. På armen bär hon deras första dotter Ebba. Fotot är taget inte så långt från Marangu Teachers College. Det är den första institutionen för högre utbildning i Tanzania och Filipo Njau startade den med de första tyska missionärerna i Tanganyika (idag Tanzania) många år före första världskriget.

Under hela sitt liv arbetade Filipo Njau mycket hårt. Han talade chagga, swahili, tyska och engelska. Han predikade, undervisade, främjade konsten, älskade att skriva musik och spela fiol och orgel. Dessutom understödde han traditionell chagga-musik och -dans och andra viktiga värden i livet.

14 november 1967: Filipo Njau och hans fru Maria besöktes av
President Julius Kambarage Nyerere. Filipo Njau organiserade en chagga-ceremoni för att välkomna President Nyerere med sin delegation till Kibo Art Gallery.

Chagga-pombe, öl som görs på mogna bananer, serverades i en kalebass vid det här tillfället. Enligt chagga-seden skulle Filipo Njau ta första klunken och sedan räcka kalebassen till President Nyerere och önska honom välkommen. Innan Nyerere drack tittade han ner i kalebassen och sa till Filipo Njau: “Jag ser att du har en del av den här pomben i din stora mustasch; du drack den både med din mun och med din mustasch så nu är det väldigt lite kvar!”. Alla runt omkring Presidenten skrattade gott. Nyerere tog sin klunk och sa “Tack” till Filipo Njau. Kalebassen med resten av pomben skickades runt till övriga delegationen. Maria, Filipos fru, gav ett stort får som hon bad President Nyerere att ta med till sin fru, som också hette Maria, som en gåva enligt chagga-traditionen.

På fotot står de framför ingången till Kibo Art Gallery i Marangu. Konstgalleriet bestod av tre delar. Ingången och den första delen var byggd som en typisk, traditionell chaggahydda utan fönster och med ett cirkulärt golv. Den var byggd av långa pinnar och med halmtak. Mellandelen var utformad som ett traditionellt swahilihus med fönster, rektangulärt golv och tak gjort av bananbark. Den tredje och sista delen av huset var en modern konstruktion med rektangulärt golv och tak av korrugerad plåt och med ljusinsläpp i taket av korrugerad plast, för att lysa upp konstgalleriet dagtid.

Innan Kibo Art Gallery byggdes var området en brant sluttning och
Filipo Njau odlade här under många år kaffeträd, bananplantor, jams etc. I 70-årsåldern plöjde han upp marken med olika handredskap och skapade terasser i riktning mot Kibo Hotel. À Kibo Art Gallery byggdes på den översta terassen och byggdes så småningom ut på de andra terasserna. Trots att Filipo Njau fick en god inkomst och matförsörjning av planteringarna, beslöt han att ta bort dem och istället bygga ett konstgalleri på platsen. Grannarna och andra trodde att Filipo Njau hade blivit tokig! Men han sa att Konsten var lika viktig för människans själ som maten för kroppen. Med stöd av
Elimo Njau, som var hans son och en mycket känd konstnär i Afrika, lyckades han att göra Kibo Art Gallery till en mycket välkänd institution som besöktes av konstnärer och många andra människor från hela världen.

Så småningom blev det ett väletablerat konstcentrum i Afrika där det hölls workshops o ách seminarier med konstnärer från olika afrikanska länder och andra delar av världen. När Filipo Njau var i 70- och 80-årsåldern brukade han ta emot konstnärer och andra besökare från hela världen och visa dem den fantastiska konstsamlingen som galleriet hade samlat från hela Afrika, inklusive konstverken av hans son Elimo Njau. 1980 kom ett 20-tal studenter från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm med professor Alvar Jansson och Jacqueline Stare för att delta i en workshop där också andra konstnärer från Tanzania var engagerade. Elimo och hans fru Philda fanns bland de tanzanianska deltagarna.

Under fotot finns en sång som Filipo Njau skrev direkt efter
President Nyereres besök på Kibo Art Gallery.

Filipo Njau visar Kibo Art Gallery´s konstsamling för President Nyerere och andra tanzaniska regeringsmedlemmar i Marangu den 14 november 1967.

Filipo Njau, Marangu, i 80-årsåldern. Han står med en käpp som han har formgivit själv. Han formgav många olika slags käppar. Varje käpp hade en speciell funktion och bar en särskild historia som han älskade att berätta för andra. I bakgrunden finns det växter och blommor som han odlade själv och en gräsmatta av fint mjukt gräs. Där älskade han att sitta och se solnedgången om kvällarna. Han var förtjust i att spela på sin fiol och att dansa muntert på det gröna gräset, som om någon hade rört vid hans själ. Han älskade att komponera musik, att sjunga och att spela på orgeln som han hade fått som en belöning från Tyskland. Han skrev bland annat sången “Gott mit mir auf allen Wegen”. På lördagar brukade den sista generationen av traditionella chagga-sångare och dansare komma till hans hem för att uppträda. På söndagar var det tid att gå till kyrkan. Han var före sin tid: allt som tillhörde kvinnornas plikter eller som var svarta mödrars börda enligt den gamla afrikanska traditionen, allt sådant arbete gjorde han under sin livstid.

Även under sin ålderdom brukade han gå upp vid 4-tiden på morgonen, tända fotogenlampan och sedan arbeta hela dagen. Han åt sin frukost klockan nio med råa vispade ägg, bröd och drack te med mjölk och arbetade sedan tills mörkret föll. Han fann alltid något han kände han måste utföra, ända tills han fick parkinsons sjukdom, som gjorde det omöjligt för honom att använda sin högra hand. Han förlorade förmågan att skriva i sin dagbok som han hade haft disciplinen att göra varje dag. I stället fick han ta hjälp av någon som kunde skriva åt honom medan han dikterade. I 60- och 70-årsåldern grävde och byggde han med sina egna händer en väg från huvudvägen på ett område fullt av stora stenar som han bröt med slägga och spett. När han var omkring 60 år byggde han sig ett nytt hus och fick bryta en massa stora stenar själv för det bygget. Till huset gjorde han ovanligt många höga och långa trappor där han älskade att sitta och njuta av morgonsolen, läsa tidningar, sitta med sin fru Maria, några besökare eller barnbarnen när de hälsade på. Ibland satt han där och förde religösa och filosofiska diskussioner med andra människor. Under sin livstid undervisade han många människor, som i sin tur fortfarande idag gör stora insatser för Tanzania.

En lång tid innan Filipo Njau dog hade han planerat att bygga sin egen och sin frus grav i ett hörn av sin mark. Han hade en klar vision av ett litet bibliotek som skulle placeras ovanpå graven. Där skulle kommande generationer kunna läsa om hans liv. Han högg väldiga stenar till olika former som skulle användas för konstruktionen av hans grav. Denna idé om att bygga sin egen grav blev inte accepterad bland en del av hans barn. Han övergav sin önskan och vision om var hans grav skulle byggas och lämnade det i tro att det trots allt skulle ske efter hans önskan.

Biskop Stefano Reuben Moshi leder konfirmationsprocessionen från en kyrka i Mamba, nära Marangu. I hans ungdom fick han undervisning i Bibeln av Filipo Njau, som också blev hans mentor. Senare blev han Lutherska kyrkans skicklige och visionäre förste presiderande biskop, inte bara i Tanzania utan också i All Africa Conference of Churches och Lutheran Federation. Filipo Njau var alltid stolt över honom. Biskop Stefano Reuben Moshi levde mellan 1906-1976.
När Filipo Njau dog 1976 ledde han begravningsceremonien och lovordade Filipo Njaus insatser för Tanzania och framhöll att han hade varit en visionär man som praktiserade vad han lärde och predikade. Han hade varit en pionjär och trott på jämlikheten mellan könen, något som var mycket främmande för folks tänkesätt på den tiden. Filipo Njau var i det fallet en kontroversiell och framsynt personlighet med stor omtanke om sina medmänniskor. Han bekymrade sig med samma välvilja och generositet om dem som gillade, som om dem som ogillade honom.
Foto: Bo Lundberg

Missionär Barbro Johansson från Sverige besökte Kibo Art Gallery i Marangu flera gånger och träffade Filipo Njau. Hon levde och arbetade nästan hela sitt liv i Tanzania. Hon var medlem av Tanzanias parlament och god vän till President Nyerere och älskade Tanzania under hela sitt liv. I Dar-es-Salaam, Tanzania finns en skola till minne av henne som heter Barbro Johansson Model Girls School.
Foto: Bo Lundberg.

Skulptur av Mwariko Omari. Under sin ungdom studerade Mwariko Omari konst genom att bo hos Elimo Njau som hans lärling. Han fick gå i Elimos fotspår och exponeras för hans arbete på Margaret Trowell Fine Art School, Makerere Universitet, Kampala, Uganda. Efter en tid sände Elimo Njau Mwariko Omari till sin far Filipo Njau på Kibo Art Gallery i Marangu, Kilimanjaro, Tanzania för att fortsätta och fullfölja sin konst och sin karriär i den miljön tills han kunde stå på egna ben. Filipo Njau uppmuntrade och stöttade honom på olika sätt medan han bodde hos honom i ett av husen på Kibo Art Gallery´s område.
Foto: Bo Lundberg

Träskulptur av Mwariko Omari.
Foto: Bo Lundberg

Sam Ntiro (1923-93). Han var en av de första afrikanska studenterna på Margaret Trowell Fine Art School på Makerere Universitet, Kampala, Uganda. Han deltog i konstworkshops med andra kända konstnärer från hela Östafrika, som medverkade på Kibo Art Gallery i Marangu under den tid som Filipo Njau drev galleriet. Under en av dessa workshops trängdes många målare, skulptörer och grafiker på Filipo Njaus gård med olika konstaktiviteter och diskussioner. Sam Ntiro valde att placera sitt staffli i stallet bland Filipo Njaus får och målade dem dag efter dag med sin typiska stil och metod: mycket pigment blandat med väldigt lite olja och terpentin på de olika penslarna i handen med paletten, Sam Ntiro hade många konstutställningar runt om i världen, bl a på prestigefyllda gallerier i London och på Museum of Modern Art i New York, U.S.A., där han också är representerad. Sam Ntiro arbetade också som Tanzanias ambassadör i London, var chef för kulturförvaltningen i utbildningsministeriet i Tanzanias regering och utförde många offentliga arbeten i Tanzania.Foto: Bo Lundberg

Oljemålning av Sam Ntiro.
Foto: Bo Lundberg

Filipo Njau talar med Kerstin Andersson från Sverige den 8 februari 1973.
Foto: Elisabeth Ohlsson

1973. Utanför Kibo Art Gallery sitter John Njau, Kenneth Njau, Lauralee Fry (pianist och gitarrist från USA), Filipo Njau och Maria Njau. Lauralee´s föräldrar Betty och Sam Fry från Mercer Island, Washington, USA, arbetade med NASA. De var mycket speciella människor, vänliga och generösa personer. Under sitt besök i Tanzania 1973 gav de Charles massor av oljefärger som de hade köpt i USA. Dessa oljefärger använde Charles under en lång tid i Tanzania och när han flyttade till Sverige fortsatte han att använda dem där! Vid den tiden var det inte möjligt att få tag på oljefärger i Tanzania.

Foto: Charles Njau.

Klanen Njaus förfäders begravningsplats i Oldmoshi.På familjen Njaus mark växer ett enomt träd som anses vara mer än trehundra år gammalt. (Fotot togs på ett relativt långt avstånd för att fånga intrycket av hela trädet från toppen. Vid foten av det stora trädet har flera generationer av klanen Njau begravts.
Foto: Charles Njau