Ur mitt liv

av FILIPO NJAU

Översättning från chaggaspråket till tyska av Bruno Gutmann.
Översättning från tyska till svenska av Kristina Norlén 2004.

Utgivare: missionsinspektör Martin Küchler.
Tryck: Heinz Neubert, Bayreuth.
Evangelisk-lutherska Missionens förlag,
Burgbergstr. 40, Erlangen, 1960.

FÖRORD

Den 70-årige afrikanen Filipo Njau berättar om sitt liv. En enkel levnadsbeskrivning träder fram för oss. Det är en afrikansk kristens liv. Filipo Njaus dotter, Hambasia, vistas i Tyskland. När hon har möjlighet att berätta för församlingar märker man på henne att den unga generationen i Afrika är tacksam för fädernearvet, men att man med kraft vill växa in i de nya uppgifterna på en kontinent i utveckling. I Östafrika har Nordtanganyikas lutherska kyrka varit självständig sedan 1958. Med varm kärlek inväntar också de afrikanska kristna politisk frihet i Tanganyika. Om detta handlar inte denna lilla bok. Men ändå ger oss berättelsen en bild som kan hjälpa oss att förstå de stora och vittomfattande uppgifterna att forma ett nytt Afrika så som afrikanerna längtar efter det. Afrika hälsar oss med denna levnadsteckning. Vi hälsar Afrika. Vi vet att vi är bröder. Filipo Njau skrev den här berättelsen på kichagga. Missionssenioren D. Gutmann översatte biografin, missionsinspektör Küchler förberedde den för tryckning och gav ut den.

VÅR FAR

Vår far lämnade denna värld innan denne son (syftar på en yngre bror till författaren Filipo, övers. anm.) var född. Det var år 1893. Han dog av sjukdom, inte av ålderssvaghet. Jag vet inte hur han såg ut, jag minns bara att jag en dag såg honom sitta på en sten och betrakta sina får som åt av gräset som lagts fram åt dem. Hans ansikte kommer jag inte ihåg. Han dog odöpt! Gud som är barmhärtig vet hur det blir för dem som syndafloden har uppslukat. På hans förbarmande kan man förtrösta.Vår mor var nu änka med tre små söner och en liten dotter. Och hon grep sig an uppgiften och uppfostrade oss.

VÅR MOR

Vår mor visste hur man skulle tala och be till Gud fastän hon inte var döpt. När elaka människor såg att den gamle herrn hade dött ruinerade de henne nästan genom att plöja igen vår kanal som ledde vattnet till bevattning i vår bananlund, och det var ändå vår släkts kanal. Men just denna tillförselledning, som gav oss vatten från kanalen, plöjde de igen och ödelade på så sätt denna ränna i sin elakhet. I den årstid när det blir väldigt varmt tog mor itu med att avleda lite vatten från statens kanal som rann förbi övre gränsen till vår bananlund och vår åker.

Hambasia Njau

Bara helt lite vatten avledde hon för att vattna sina plantor. En regeringssoldat gick uppför kanalen tillsammans med kanalvakten. När de kom till det ställe där mor hade avlett vatten stängde de först igen stället ordentligt.

Sedan följde de den ledning som mor hade gjort för vattnet för att konstatera vart den ledde och därmed kunna ta fast tjuven. Men kanalvakten, som gjorde soldaten sällskap, gormade för full hals på swahili: “Ni nani aliyeuvunja mfereji”, och tillade på kichagga: “E, E, Mkura Sorovi” rapphönor, dra in huvudet! Detta gjorde han för att varna mor så att hon skulle ge sig av. Mor flydde och gömde sig i en liten buske. När de båda männen kom till den plats där bevattningen ägde rum, såg de inte någon. Kanalvakten sa till soldaten: “Här finns ingen längre, han har sprungit härifrån.” Då fortsatte de uppför kanalen.

Filipo med sin mamma

Men mor lämnade busken, tittade upp mot himlen, bad och sa. “O du som kallas opartisk domare, du den högste Guden, ge oss regn.

Låt regn falla på de fattigas land, jag är fattig, och låt det falla på de rikas land, deras som förvägrar mig vatten, så att alla plantor kan växa bra så att också dina faderlösa barn slipper svälta. Jag var nära att bli tillfångatagen och dina faderlösa barn hade då fått dö av svält. Snälla, snälla, snälla, ge oss regn.” Från den kvällen föll regnet med kraft; alla växter vattnades av himlens vatten som den opartiske domaren skänker, han, den barmhärtige Guden som förbarmar sig över sina änkor och faderlösa barn. Regnet föll från den kvällen och upphörde inte förrän vid regntidens slut i slutet av året. Så bad vår mor till Gud och Gud hörde hennes bön.
Hon var alltså van vid att be till Gud när hon döptes 1903 då missionsledaren D. von Schwartz besökte sina missionärer från Leipzig och såg deras arbete. Hon förblev en bedjare som bad till Herren Gud ända till sin död 1933. Hon dog vid 84 års ålder och gick för att hos Herren vila ut från all möda som hon haft för sina faderlösa barn. Innan hon dog hann hon se sina barnbarnsbarn. Den bön som min mor bad den dag då hon anropade den opartiske, och hur hon bad ända in på natten och tackade när regnet föll, har gripit mitt hjärta.

ÅR 1890

Man tror att jag föddes 1890. För när jag gick till pastorn för att be honom om dopunder- visning gick jag till min mor och frågade hur många år jag var. Då sa hon till mig att vid den tiden då hövdingen Meli besegrades av tyskarna, det var 1892, så var jag ett barn på två år, och på så sätt visste vi att jag föddes 1890. Eftersom jag blev faderlös så tidigt och min mor inte kunde skriva, så vet jag inte mycket om min tidigaste barndom. Jag hade ju inte heller min far i livet som hade kunnat berätta för mig. Min äldre bror bodde hos min fars äldre fru som inte hade någon son. Mor vaktade noga på oss så att vi inte gick till grannarna eller till andra barn för att leka. Jag och min yngre bror Petro stannade hemma medan vår syster gick med mor till arbetet.Från min första barndom minns jag bara det som förblivit oförglömligt eftersom det påverkade mitt liv starkt. En dag gav mor mig min andel av maten. Jag frågade efter min sked som jag brukade äta med varje dag, men fick den inte. I vredesmod hoppade jag upp och ville leta efter den. Då råkade jag stöta till träskålen med maten och allt rann ut på marken. Då lät mor allt annat vara, grep tag i mig och drog iväg mig till eldstaden. Hon hämtade en liten kniv och med den stack hon mig på vaderna. På såren lade hon aska så att det skulle göra ordentligt ont och så att det inte skulle bli infekterat. O, vad ont det gjorde! Jag bönföll henne och grät: “Snälla, snälla mor, jag ska bättra mig och aldrig mer göra något sådant. Kära mor! O, du som försörjer oss!”

Men hon fortsatte att sticka och talade hela tiden: “O du som frågar efter det du vant dig vid, varifrån ska du ta de sedvanliga sakerna, som om de alltid måste finnas där, och ändå har du ingen far längre! Sticka dig måste jag!” Och hon fortsatte att sticka. Jag tiggde och bad och knäböjde. Men mor pickade och stack tills jag blev för trött för att skrika och tystnade. Då slutade hon att sticka mig och gav mig lite att äta. Jag åt det men blev inte mätt.

Från den dagen vande jag mig vid att vara nöjd med det som fanns, som om det inte fanns något annat som var mitt och som jag kunde vara fäst vid och stolt över. Detta har hjälpt mig mycket i tider av nöd så att nöden inte kan trycka ner mig, utan genom Herrens förbarmande kan jag ta emot av Herren, min Gud, det som kommer mig till del, som om inget annat fanns.

Tack, min Gud, att du hjälpte min mor att uppfostra mig på detta sätt: att jag inte söker efter välbefinnande som jag var van vid att göra tidigare! Låt mig ta ett fast tag i det som finns här för mitt liv! Min Gud, jag tackar dig, du som beskyddar änkor och faderlösa! Han visade denna änka hur hon skulle uppfostra mig. Ty denna mor var en man! Min far!

Min mor lärde mig att plöja bra. Sedan lärde hon mig att söka efter mat till getterna. Hon tog mig med och lärde mig hur man hur man knyter ihop en foderknippa och hur man slår gräs till nötboskapen. Hon lärde oss att skilja på de löv som getterna äter och dem som de inte gillar. Hon lärde mig att skära bananstammar till getterna. Dessutom lärde hon mig att vänja mig vid tunga bördor med ved från urskogen. När regntiden närmade sig lärde hon mig att stapla ved till förråd och att binda ihop en tung last. Jag bad henne att göra min börda lättare men hon vägrade och jag lyckades ändå få hem allt. Så fick jag träna tills jag kunde bära en stor last, tyngre än många av mina jämnåriga klarade av. Tack, kära mor! Det är en lärdom som jag fick och som har hjälpt mig mycket.

MIN STOREBROR ELISA

Min storebror Elisa lärde mig andra saker. När hans gamla mor, som han bodde hos eftersom hon inte hade någon son, dog så kom han tillbaka till oss och stannade hos vår mor Sara. Han lärde mig att vakta boskapen ute på markerna och att hämta deras föda från ravinerna och urskogen. Dessutom lärde han mig att se skillnad på vilka grässorter som var bra och vilka som var oanvändbara. När storebror kom till oss hade han med sig två får som han tyckte mycket om. När vår far dog efterlämnade han inte ett enda djur, varken nötkreatur, getter eller får, för hans boskap hade dött av boskapspesten (en ytterst smittsam och i regel dödlig sjukdom som förorsakas av ett virus inom familjen paramyxovirus) som också dödade de vilda djuren som dog i mängd. Han var då en gammal man som inte längre kunde dra ut i krig för att få tag på nya djur. Därför dog han som om han hade varit en fattig man och ändå hade han varit hövdingen Rindis rådgivare!
Min storebror började ta hand om ett får åt en annan person och som lön för omhändertagandet fick han ett lamm. Han övertog sedan skötseln av ett annat får åt någon och fick åter igen ett lamm som lön. De följande åren utökades på så sätt hans boskapshjord mycket med Guds välsignelse. Leipzigmissionens banbrytare, herden Robert Fassmann, slog sig ner alldeles vid gränsen till vårt egnahem där jag och mina två äldre syskon samt min lillebror föddes. Landets stormän hade anvisat missionen detta landområde och här slog de först upp sina tält. Detta var emellertid den plats där man brukade avsluta lägerläxorna. Platsen heter Muungu, den stora lunden. Det var hela landets förfäderslund, och det vilade förbannelse över den! Därför gav landets äldste denna plats till främlingarna att slå sig ner på, förmodligen för att de skulle dö här. Ty ingen av de infödda vågade slå sig ner här. Nu har det blivit den kristna församlingens i Oldmoshi stora, egna hemområde där också missions- stationen Moshi-Kidia ligger.
Eftersom den ligger så nära vårt hem var vi barn i grannskapet mycket ivriga att besöka främlingarna, som kommit till oss. När vi drev fåren ut på bete gjorde vi det till en vana att rasta hos dem. När vi hade drivit fåren tillbaka hem hälsade vi på dem igen. Det fanns nämligen stora grabbar som också stannade över natt där. Till dem hörde Johanne Kimambo, Petro Masamu och Danieli Ngovi.
Dessa var de första kristna i Oldmoshi. De tog mig ofta hem till sig; när de lagade kvällsmat hjälpte vi dem att tända elden. För deras skull, och för att de vande mig vid att jag kunde komma dit, gick jag till dem för att lära mig läsa.Jag var mycket road av att läsa sådant som man kunde sjunga: “Säg A!”; “vi säger A”; “Säg B!”; “vi säger B”; “Säg C!”; “vi säger C”. Och så fortsatte det till sista bokstaven. Så hade vi vår dialog med de stora grabbarna, som undervisade oss, tills vi kunde varenda bokstav, den ena efter den andra, hela alfabetet, stora och små bokstäver. Och jag var den som lärde mig fortare än de andra då jag ju bodde nära och inte hoppade över en enda dag eftersom jag tyckte det var så roligt att lära mig läsa genom denna entonigt sjungande dialog. Mina lärare tyckte mycket om mig och bad mig gång på gång att komma. När jag hade drivit hem fåren från morgonbetet försvann jag iväg till missionen. När jag tänkte på att de gav mig inhemsk sötpotatis längtade jag mycket till dem. Men min mor talade med mina äldre syskon om att jag ständigt var borta under middagstid och de hindrade mig nu helt från att gå till läsundervisningen. Begripligt nog lydde jag dem och stannade hädanefter hemma, men i min själ fanns en stark längtan när jag tänkte på läsandet och sjungandet.

MISSIONÄR FASSMANN

En dag år 1901 ungefär vid femtiden på kvällen kom missionär Fassmann till vår gård. Han bad min mor: “Jag kommer för att be dig om din son, för att han ska stanna hos mig helt och hållet som de andra grabbarna.” “Ote, Bwana (nej, herre), denne son är en verklig hjälp för mig här hemma, jag har ingen annan.” “Jag ska skicka dig ett annat barn som hjälper dig med arbetsuppgifterna här hemma varje dag och sedan kommer tillbaka till oss, och det är ett större barn än han där.” Men mor förblev avvisande. Då nämnde han för henne en ännu större pojke som skulle kunna komma dagligen vid middagstid och hjälpa henne och sedan återvända till missionen. Min mor sa till honom: “Låt mig få tänka efter och kom tillbaka en annan gång.” Mor rådgjorde sedan med min äldre bror. De enades om att de skulle släppa iväg mig eftersom min äldre bror nämligen också hade börjat gå till missionen. Missionär Robert Fassmann kom tillbaka dagen därpå och sa: “Jag kommer tillbaka, mor, för att be dig att din son ska få stanna hos mig. Hur har du funderat på saken? Jag ska lära honom många fina saker precis som de andra pojkarna.” “Jag är överens med dig, herre, ta med honom så att han får stanna hos dig och få god undervisning. Han kommer i morgon.” “Haika mae! (jag tackar dig, mor).”

SÅ ÖVERLÄMNADES JAG TILL MISSIONEN

På så sätt överlämnades jag till missionen tillsammans med andra barn, men jag var den yngste av dem alla. Jag var en pojke på elva år, men i undervisningen lärde jag mig allt mycket snabbare än de flesta och överträffade många som kommit dit före mig. Detta bidrog till att missionären och mina lärare tyckte bra om mig. Lärarna bad mig att hjälpa dem att lära ut sången: “Säg A, säg B”, för jag kunde alltihop utantill. Och lärarna blev mina vänner vilket gladde mig mycket. Den första läseboken kom jag snabbt igenom. En annan bok, som vi lärde oss läsa i, var utgiven av regeringen för att vi skulle lära oss att läsa språket som talades vid kusten. Det var boken: “Amur, bin Nasser” (Amur, Nassers son)! Den undervisades vi i och fick förklaringar på swahili. Med denna hjälp lärde vi oss en bra swahili, den som talas i Unguja Zanzibar. Multiplikationstabellen lärde vi oss genom att tävla i att lära oss den utantill. I geografi lärde missionären oss världsdelarnas namn, Europas länder och namnen på de stora städerna där. Mycket annat lärde han oss också genom att vi fick uppbjuda alla våra intellektuella krafter i tävlingar.
På förkunnelsens dag, efter att vi hade kommit från kapellet, ätit och vilat lite, fick vi titta på olika slags bilder och höra intressanta berättelser därtill. Jag tänker gärna tillbaka på hur jag, som var den minste av alla, fick sitta i knäet när vi tittade på bilderna och fick dem förklarade för mig. Hur mycket tyckte inte hantverksmissionären Kurt Fickert om mig; ofta tog han upp mig i sitt knä som om jag vore hans son. Andra söndagar lärde man oss spel och lekar från Europa. På Kristi födelses dag delades fina saker av olika slag ut som present till alla barn.

O, så klok den första missionären var! Boken, i vilken vi först fick lära oss att läsa samman- hängande berättelser och förklara dem, var Nya Testamentet på swahili. Än en gång säger jag: O, så klok missionären var som såg till att snabbt göra Guds Ord tillgängligt för alla!

Många pojkar kom till undervisningen för att lära sig läsa och skriva, något som de hade nytta av. Men pass på! Mitt i deras längtan att lära sig läsa och skriva så gjorde Guds Ord i läseboken djupt intryck på dem och de bad att få bli döpta, fick undervisning om dopet och blev sedan döpta. De blev kristna, Guds barn, frälsta genom Jesus. Även jag blev det.

Jag gick till pastorn och bad honom: “Undervisa också mig och förbered mig för dopet!” Vår dopundervisning började i september 1904 och döpta blev vi den 23 april 1905. Undervis- ningen uppehöll oss inte länge för många berättelser hade vi redan lärt oss och vi kände till dem från undervisningen med de andra barnen. En del bibelverser grep mig mycket. När det blev dags att välja dopnamn ville jag kallas Kleopas, men min pastor och herde avvisade detta namn och sa till mig att jag väl skulle välja namnet Filippus som en av Jesu budbärare hette. Jag lydde och blev sålunda kallad Filipo. Min Herre grep mig med sin mäktiga hand och ännu idag finns jag bland hans återlösta skara. Min dopdag har blivit mycket stor för mig, en glädjedag.

Pastor Fassmann återvände för gott till Europa och kom inte tillbaka. Som hans efterträdare kom herden och pastorn Johannes Schanz från Mamba till Oldmoshi. Den som kom efter honom blev min ungdoms lärare, den gamle mannen från Wadchaga, Bruno Gutmann.

D. Gutmann med fru

BRUNO GUTMANN

Bruno Gutmann började att undervisa i Oldmoshi den 1 augusti 1910, han är fortfarande denna dag vår herde och lärare, också när han är långt bort så arbetar han med oss, våra barnbarn och barnbarnsbarn med hjälp av de lärdomar han gav oss. Han var inte bara församlingens själavårdare utan också vårt folks lärare.
Dessutom funderade han på hur han om möjligt skulle kunna plantera Herrens församling i den afrikanska livsmiljön som sedan tidernas begynnelse förberetts av Gud Fader för att hans församling verkligen skulle acklimatiseras och rotas där och inte upplevas som något främmande. Från 1910 och fram till denna dag har han inte tänkt på något annat än vad han skulle kunna göra för att hjälpa Guds församling att etablera sig i chaggaspråkigt område och förbli på den livsgrund som Herren Gud själv har lagt i överensstämmelse med de läror som fanns här sedan gammalt. När han planerade att avsluta sin semester och komma tillbaka hit 1939 blev han förhindrad på grund av världskriget. Jag vet att han hade tänkt samla namnen på träd, buskar, örter och gräs och registrera deras användningsområden så att denna kunskap inte skulle gå förlorad och så att våra läkare inte måste klaga över att de gamla männen, som kunde berätta om deras namn och användningssätt, inte längre finns. Kriget och andra dimmoln isolerade honom från oss. O, du nådefulle Gud som inte kan bli isolerad av någon makt någonstans, ge dina arbetare möjlighet att slutföra sitt goda arbete som du har gett deras huvuden och själar inspiration till, och må du bli ärad för det alltid och evinnerligen!

1903 slutade jag min barndoms skola och började min ungdoms arbete.

På den tiden, 1903, blev missionens inackorderingselever utskrivna till hemmet; allt som liknade övertalning var slut. Barnen läste nu enligt sina egna beslut eller så kom de på befallning av hövdingen och distriktsföreståndarna. Så fick också jag komma hem eftersom alla, som hade uppnått läsundervisningens mål samtidigt som jag, blev utskrivna och nu fick ägna sig åt sitt arbete. Jag stannade hemma det året, 1904, och vaktade min äldre brors får. Till undervisningen gick jag när jag hade lust, som tillfällig elev blev jag inte uppropad. Men jag tyckte mycket om katekesundervisningen och den bibliska historian samt dessutom räkning, välskrivning och geografi. Det var för dessa ämnens skull som jag fortfarande gick till skolan.Efter att jag hade blivit döpt i april 1905 kallade pastor Fassmann på mig och bad att jag skulle följa med honom till förvaltningschefen i Boma. Denne hade bett honom om pojkar som kunde tjänstgöra som skrivare. Vi var tre som följde med dit, förutom mig var det Danieli Ngovi och Thoma Kimaro. Fassmann presenterade oss för den store herrn och vi gick tillbaka hem. På vägen sa han till oss att vi skulle gå till Boma och arbeta nästa dag.

Jag sökte upp honom och sa att jag vägrade: “Detta arbete vill jag inte ha.” Och han gick med glädje med på det och sa till mig: “Om du inte vill har det ingen betydelse, min son. Det kan göra detsamma.” Och jag gick hem och var mycket glad.

MISSIONÄR KURT FICKERT

Så stannade jag då hemma och arbetade med min storebrors får och plöjde i bergen och på stäppen. På detta sätt förblev det till september 1907 när min gamle vän, missionär Kurt Fickert, bad mig komma till honom i Marangu-Kitemboni där han utbildade snickare. Men jag skulle komma och hjälpa honom i hans hus. Och jag började med detta år 1908. Det var det året som det var en svår hungersnöd som fick många människor i Orombo att svälta ihjäl. De andra vandrade iväg till Mwika, till Mamba och särskilt till Marangu. Det här året följde jag med min chef på resan till Meru i Arusha. Jag längtade efter att få se främmande länder och tyckte det här var mycket roligt.

År 1909 bytte jag arbete, jag var inte längre houseboy utan blev Mpichi (kock).

I december det året bröt vi upp igen för att bege oss till Marangu. Först marscherade vi till Singachini och avslutade det gamla året där. Vi lämnade Singachini-Usangi i riktning ner mot stäppen och kom till södra Pare via Kiswani. En vecka stannade vi i Mbaga, Vudee och Gonja, och drog vidare via Kuhirio-Mtea till Mlalo i Usambara. I Mlalo tillbringade vi en hel vecka och därifrån begav vi oss vidare till Lwandai. I Kwai övernattade vi och sedan marscherade vi ända tills vi kom till Lushoto där vi stannade över natt. Tidigt på morgonen gick vi iväg till Mombo för att komma till järnvägen där tåget, som kom från Hedaru, for vidare till Tanga på morgonen. Alla bärare skickades tillbaka till Lushoto, men Bwana (min herre / chefen, övers. anm.) och jag klev på tåget och åkte till Tanga. Det var första gången som jag åkte “rökvagn”! Jag gladde mig storligen och var fylld av tacksamhet.

Vi stannade en hel vecka i Tanga där vi väntade på snickeriskolans rektor, herr Knepper, som kom med ett fartyg från Europa. Med denne vår främling lämnade vi nu Tanga och kom till Mombo. Där mötte vi bärarna som tog packningen och tältet. Vi klev på tåget och kom till Hedaru; här sa tåget adjö till oss.

Därifrån fick fötterna åter fast mark under sig tills vi kom till Marangu. Då hade hela januari gått, det var en resa som tog en hel månad. När jag kallar Kurt Fickert min lärare så gör jag det med rätta för han lärde mig mycket. Han lärde mig att hålla huset rent, det var hygien. Han lärde mig att laga annan mat än den inhemska, det är också hygien. Tack vare honom fick jag också lära känna främmande länder som vi vandrade till fots igenom, det var geografi.

En olycka som drabbade oss under den här tiden hände i februari månad 1910. Vi hade just kommit hem från den långa resan när en av snickarlärlingarna sin vana trogen, dock vid en annan tidpunkt än vanligt, tände på hyvelspånen som låg ute i det fria i en hög under ett träd. Det var vid elvatiden på förmiddagen och det var kraftig vind. Våra hus var täckta med bananbark. Elden piskades upp av stormen och gnistorna satte eld på trädet. Trots att alarm genast ropades ut, klockan ringde, hövdingens horn ljöd och många människor kom springande för att hjälpa till, så kunde de ändå inte uträtta något, knappt ens rädda något från verkstadsbänkarna. Verkstaden var bara täckt med korrugerad plåt tre bredder upp. Alla byggnader brann ner, bara den gamla “boman” (försvarsbyggnad av sten, övers. anm.) från förr blev bevarad. Alla inventarier och allt som var i husen brann upp. Själv kom jag med nöd och näppe därifrån med livet i behåll och allt som jag hade fått i present under resan gick förlorat. Hela tvätten, som tvättats och hängts upp på tork, bars bort av folket som kommit dit för att släcka elden.

Min vän och lärare Kurt Fickert tillsammans med sin fru och sina tre små barn drabbades av stor fruktan. I april 1910 lät han mig gå hem till Moshi. Senare frågade han mig om jag ville komma och följa med honom till Mombasa när han skulle åka till Europa. Jag samtyckte gärna men vi var alla fyllda av sorg på grund av det som hände oss i februari.

Den sjätte juni 1910 bröt vi upp från Marangu mot Mombasa; det var ytterligare en annan resa till fots fram till Voi och sedan med järnväg från Voi till Mombasa. Jag följde med honom ända till ångfartyget som skulle föra honom och hans familj till Europa. För andra gången gick jag ombord på ett ångfartyg; första gången var i Tanga när vi tog emot snickarmästaren, och nu var det i Mombasa där jag och två kamrater slog följe med min vän och fosterfar. En av dessa två kamrater blev min vän: Ndesaburo från Mataristammen i Marangu. Av honom fick jag senare dottern Eliamhoo (Gud är god) som fru till min son Eliawon (Herren ser). När vi på hemvägen kom till Marangu stannade jag över natt där och återvände nästa dag hem till Moshi. Min vän och lärare Kurt Fickert tänkte på mig 1932 och lugnade mig; han hade det bra i Tyskland och hade blivit husfar för Inre Missionens härbärge. Han sände mig också som present en särskild reservoarpenna som jag hade mycket länge tills jag förlorade den på en resa till Iramba.

När jag hade kommit hem kom en annan Bwana till mig och sökte en houseboy till sin son Fritz Foerster; det var vår gamle Gutmanns svåger. Jag kom överens med honom och började min tjänst i Moshi; senare skickades jag till Machame för att anlägga en plantering på Kalali. Jag stannade kvar hos honom där i Machame, men inte länge för jag kände ingen glädje i att vara hemifrån så länge. Jag fick tag på en annan grabb åt honom, en som bodde vid gränsen till den där planteringen i Machame. Vi skildes åt i frid och jag återvände hem i juni 1911.

MISSIONÄR JOHANNES SCHANZ

Missionär Johannes Schanz vände sig till mig och ville att jag skulle bli hans tvättare, också detta arbete hade jag lärt mig hos min lärare och vän, hantverksmissionären Fickert. Som tvättare arbetade jag tills den älskade herden Johannes Schanz lämnade oss och återvände till Europa för alltid. Då återupptog jag samma arbete som jag var van vid hos vår nestor D. Gutmann. En kväll kallade han på mig och bad mig följa med honom till Tela. I Sarangatale gav han mig en liten bok, en dagbok, att skriva ner mina små saker i. Det gladde mig mycket men jag begrep inte helt vad jag hade fått.

Med hjälp av en lykta hittade vi hem på natten. Nästa dag kallade herden mig till sig och sa till mig: “Från och med idag ska du hjälpa till att undervisa barnen som medhjälpare till Johanne Kimambo.” Från och med denna tidpunkt lämnade jag mitt arbete som houseboy, kock och tvättare; därmed slutade jag att arbeta för herrar som betalar med rupier och mynt.

Så i slutet av 1911 började jag det arbete som jag kallats till, att undervisa barnen som hjälplärare enligt den älskade gamle läraren Johanne Kimambos instruktioner och med honom som förebild.Det gjorde mig mycket glad och jag mindes hur Johanne en gång när jag var liten hade bett mig att hjälpa honom att lära ut alfabetet.

Jag var glad att jag kunde ge barnen den kunskap som jag verkligen ägde.

I början av år 1912 blev läraren i Mbokomu leversjuk. Det föll på läraren Johannes lott att bege sig till Mbokomu för det var hans hembygd. Han skulle undervisa där och förestå den lilla kristna församlingen. Jag fick en jämnårig som hette Immanueli Mkon som medhjälpare. Han är nu pastor i Tela Mori och Kiborilon. Så var vi tillsammans från september 1911 till september 1912. När jag så hade hand om skolan i Moshi-Kidia kallade pastor Gutmann på mig en dag och sa till mig att jag var en av dem som församlingen hade utvalt till att få ordentlig utbildning för läraryrket. Jag samtyckte med glädje.

Den 12 november började vår undervisning på seminariet i Marangu. Det är den platsen där snickeriskolan brann ner. Följande byggnader fanns: rektorns hus, läraren Knittels hus, sedan skolhuset; i det undre utrymmet fanns undervisningssalen och på vinden sov eleverna! Och så fanns även det andra huset där, den gamla “boman”, som hade skonats från eldens härjningar. Detta hus tjänade som förråd för livsmedel och arbetsredskap. Vi var den första kursen som började på Marangu-Kitembon och öppnade skolan för blivande lärare. Denna skola heter numera The Teachers Training Centre. Det dåvarande Maranguseminariet som vi började på hade två lärare, Johannes Raum och Karl Knittel. På grund av nöden som orsakades av det stora kriget 1914-18 fick vi sluta i förtid; från mars 1916 stängdes skolan och den förblev utan undervisning till 1926. Det året öppnades den igen. Än idag är den i gång och sänder ut lärare till alla delar av vårt land Tanganyika. Det är Herrens förbarmande, hans som detta arbete görs för, att det andra stora världskriget inte kunde hindra arbetet på denna ort. Det var mycket bedrövelse under tiden som vi undervisades på seminariet. I november 1912 började vi arbetet med stor glädje, när augusti 1914 kom blev det emellertid ont om mat på grund av kriget, det saknades pengar, böcker och allt möjligt; det som hörde till utbildningen stoppades. Att skaffa det lilla som behövdes i matväg förorsakade största nöd eftersom det inte fanns pengar att köpa för. Den kristna församlingen uppmanades att hjälpa till med mat. Man började komma med mat, det var bananer från Wadchagga och bönor och buskärtor och hirs som kom från Parebergen. Men när församlingen inte kunde komma med mat längre stängdes skolan. Vi fick åka hem på ferier i sex månader för att avvakta och se om inte kriget skulle sluta under loppet av dessa sex månader.

Då lärarna kom i allt större nöd kallade de oss tillbaka till skolan, och vi försökte att avsluta vår utbildning åtminstone avseende metodiken, även om det var en nödfallsåtgärd. Så satte vi igång med viss betänksamhet fast det var mitt under kriget. Men tiderna blev allt hårdare och förde alltmer nöd med sig: det fanns inga skolböcker, inget bläck, inga hjälpmedel för undervisningen och även bristen på livsmedel tilltog. Vi fick undervisning från klockan sju på morgonen till klockan tolv på förmiddagen. Klockan ett gick vi ut för att tigga bananklasar i Marangu, Mamba och Mwika. Vi var mycket tacksamma för bananerna, även när det bara var getbananer (omogna bananer, övers. anm.). På kvällen tog vi hem dem och rostade dem eller kokade dem med lite salt och så åt vi dem. Vi lade oss för att sova och på morgonen gick vi till skolan igen; så gjorde vi varje dag när tillfälle gavs. Och våra lärare ansträngde sig att ge oss undervisning i metodik så snabbt som möjligt eftersom nöden krävde det. Kriget vållade mycket plåga. Det blev allt hårdare.

En dag i mars när vi höll på att studera halv åtta på kvällen kom Bwana Knittel till oss och ropade: “Söner! Det är illa med kriget och läget försämras. Packa ihop era saker så att ni kan bryta upp i natt. Börja genast! Ge er iväg riktigt tidigt i morgon bittida och gå hem!” Och var och en av oss började i all hast att samla ihop sina saker. Detta var de ord som man tog avsked av oss med: “1. Vi har bara kunnat iordningställa byggplatsen åt er. Ni måste själva uppföra huset på den. 2. Vi har gett er frön i handen. Gå och så ut dem!” På morgonen gick vi alla upp och tog farväl av kamraterna från Marangu, Mamba och Mwika. Vi gick vår väg till Moshi.

När vi klättrade upp till Lasopasset hörde vi kanonerna dåna från Kibaenihållet vid gränsen mellan Kenya och Tanganyika. Då blev vi mycket rädda och började springa ända till missionsstationen i Oldmoshi dit vi kom klockan tio på kvällen. De som kom från Parebergen lämnade kvar sina resväskor där och skyndade i högsta fart till Moshi med bara kläderna på sig.

När vi kom till Moshi steg vi genast på tåget till Tanga som stod klart för avfärd. Det var det sista tåget som släpptes iväg från Moshi till Tanga; det förde med sig de sista människorna av Askaristammen som hade varit kvar i Moshi.

Ohyggliga ting överraskade oss i detta krig. Vårt hus ligger på en fri yta. Från gården hade vi en vacker utsikt över stäppen nedanför. En morgon framåt tiotiden befann vi oss på gården och tittade ut över stäppen. Vi hörde då ett dån uppifrån skyn. När vi höll utkik åt alla sidor och frågade oss vad det kunde vara, då såg vi en jättefågel, större än en gam, bland molnen på himlen! Då blev vi väldigt chockade!

Min äldre bror sa: “Men vad är det som korsar himlen? Det är som det har sagts om den besatte som hette Mchengeli som ska ha sagt att det kommer en tid då något ska korsa himlen som man kommer att kalla solkalven. När den har passerat förbi kommer alla att kunna gå sin väg med bara en alpstav, utan vapen, från horisont till horisont, och ingen kommer att röra honom på vägen. Då blir det fred på varje plats.”

Vi tittade och tittade och såg att den vände över Moshi, passerade tvärs över Kahe och flög tillbaka österut varifrån den hade kommit. När vi hörde oss för om detta nämndes ett namn för oss: Fågeln från Europa. Det var början av vår bekantskap med fågeln från Europa.

Snart kom en annan överraskning. Vid stäppens horisont såg vi ett dammoln stiga upp, där på den breda vägen som gick över stäppen från Taveta till Moshi. Dammolnet steg upp som en stor rök som drog förbi tvärsöver från östlig riktning, det sträckte sig genom Moshi och tillbaka mot Taveta, och detta dammoln steg snabbt. Vi var mycket förundrade och frågade var och en som såg detta. Man sa till oss att det är vagnen som går av sig själv och inte drivs med ånga som tåget till Tanga. Man kallar den automobil! Denna vagn och den där fågeln for fram och tillbaka under tre till fyra dagar. Sedan såg vi en mängd indiska soldater. De kom med sina mulor anförda av européer som var deras befäl och kom från Sydafrika, så kallade holländare. Dessa holländares språk har en viss likhet med tyska språket som jag hade lärt mig på seminariet i Marangu.

Detta hjälpte mig i insatsen för missionen så att inte mycket blev förstört där. När soldaterna ville skära av bananklasar i folks trädgårdar i närheten av missionen och även började förgripa sig på andra saker, då meddelade folket mig detta och jag gick iväg och talade med deras anförare. Han grälade på dem och befallde att de inte fick utöva något som helst våld. Dessa soldater stannade här på missionen och utövade sin soldattjänst, här och borta i områdena vid Kidia, Mowo och urskogens bryn. Så fortsatte det till i juni. I juli förflyttade de sig på befallning av anföraren, som var i Moshi, och drog vidare till striden vid Kahe.

MIN TJÄNST I OLDMOSHI-FÖRSAMLINGEN

Min tjänstgöring i församlingen i Oldmoshi gjorde jag från 16 mars 1916 till 30 april 1926. Jag började att tjäna Herrens församling när jag var 26 år gammal. Det var tisdag när vi lämnade Marangu. På torsdagen var det som vanligt veckogudstjänst för de kristna. De äldste tillsammans med pastor Gutmann presenterade oss för församlingen. När det var gjort kallade församlingens äldste oss till rådslag på kapellets gård. De sa till oss: “Ni, våra söner! Nu är det nödtider! Vi har inga pengar. Därför säger vi till er: var och en av er får själv finna sig en väg att försörja sig så gott han kan, och försök att för skolans räkning få kontroll över nödläget. Bland er finns sådana som är i förlovningstider och vill gifta sig. När ni har klarat av det så kom tillbaka så ska vi diskutera skolverksamheten. Men du, Samueli Jakobo Minja, ska undervisa våra barn här på missionens skola och förbereda dem för dopet samt hålla gudstjänsten varje torsdag.”

Jag var ogift, en ungkarl; så förblev det från mars till augusti 1916. Den 17 september skänktes mig MIN KÄRA LIVSKAMRAT MARIA. Vi sammanvigdes i en kristen vigselakt. Den som vigde oss var pastor Gutmann. Min Maria är dotter till Longishu Nikodemo Tilja; hennes mor är Ndekundio Wa-Kimaro, en släkting till Wa-Kimaro-Orombo. Detta är min älskade fru som Gud har gett mig, inte bara för att sköta om mig kroppsligt utan också för att hjälpa mig i tjänsten för Herren. Hon är min stora hjälpare. Nåväl, efter vårt bröllop stod jag i Herrens tjänst som en gift man och undervisade både gifta och ogifta. Detta var rätt och riktigt för en församlingens tjänare.

MIN BRUD

Låt mig nu berätta hur min kära Maria Matilja utvaldes åt mig. Enligt direktiv från min lärare Robert Fassmann tog jag ofta mina beslut med hjälp av Bibeln. Jag gjorde då så som jag hade tagit reda på i den heliga Bibeln, jag bad att Gud skulle visa mig vägen. Så tänkte jag på hur Abrahams tjänare Elieser hade begett sig iväg för att söka en hustru till Isak. Han gjorde det under bön och det ville jag också försöka göra. Men vägen som jag gick liknar inte helt hans. Bönen, med vilken jag anbefallde Gud mitt ärende, löd så här: “Jag ska söka en brud som inte är döpt. Ger hon mig sitt ja och låter döpa sig så vinner jag för det första någon för Herren Jesu lära. För det andra så får jag en fru som verkligen älskar mig, för hon går i samma fotspår som jag. Och jag ska gå till ett område där flickorna inte känner mig och ta in hos en man som jag inte känner. Jag ska stå vid grinden och hälsa och om då en flicka i giftasvuxen ålder kommer och hälsar på mig och ler mot mig och jag ler tillbaka mot henne, då kommer jag att veta att vårt blod är i överensstämmelse och jag kommer bara att fråga om hon redan är förlovad.” Så jag började handla i enlighet med detta. Jag gick till Mowo-området och hälsade vid första gårdens grind, där jag aldrig hade varit, men ingen besvarade min hälsning för ingen var hemma. Jag gick vidare och hälsade ett annat hushåll vid porten: Kaa pfo Mbee (förbli i frid, du förstfödde)! Och där i huset svarade de Kaa pfo Mbee! I samma ögonblick kom en flicka ut ur huset, såg mig stå vid porten och log! Då log jag också. Våra leenden möttes i samma stund. Jag frågade: “Hur står det till därhemma?” Hon svarade: “Bra, tack, säg mig nu hur det står till hos er!” Just då kom hennes far ut från huset och han blev förvånad eftersom det var första gången han såg mig hemma hos sig. Han frågade mig: “Varifrån kommer du till oss, du som är en son till Morenja, min släkting? Jag har inte ens någon mat till dig, käre Njau!” Jag gladde mig av hela mitt hjärta och svarade honom: “Om vi får vara friska ska vi alltid äta med varandra, du Heims förstfödde. Jag hade bara vägarna förbi idag!” “Kom tillbaka en annan gång, nakapfo Njau! (frid vare med dig, käre Njau). Du får gå hungrig härifrån, vår Njau!” Jag svarade honom: “Jag går inte alls hungrig härifrån. Jag går med er glädje som helt har mättat mitt hjärta och jag kommer tillbaka!” Jag sa farväl till flickan, var glad och tog även avsked med glädje. Men, ser man på, min livskamrat blev hon inte!

När jag kom hem sa nämligen min storebror Elisa till mig: “Du ska gå till Longishu Tilja och prata med hans dotter Kinawushe för jag och din jämnårige Paulo Nrema har talat med honom om att hon ska bli din brud, och han gick gärna med på det, så gå du dit så ni får lära känna varandra. I morgon ska du gå dit!” Oj, det artade sig! Men det fick mina tankar att bli alldeles röriga. Vad skulle jag göra? Om jag nu avvisar den som är den rätta för mig så är det inte bra. Men vad ska jag göra med henne i Mowo? Jo, nu vet jag hur jag ska pröva den andra eftersom inte hon heller är döpt; jag ska lägga fram en svår sak för henne vad beträffar min tro som jag har.

Nästa dags kväll kom jag till detta barn. Jag träffade henne i bananlunden där hon plockade bort vissna löv från plantorna. Jag hälsade på henne och hon tackade mig generat. Snabbt frågade jag: “Skulle du vilja dö för Gud?” Hon svarade: “Vem skulle väl neka att dö för Gud!” Då fortsatte jag att fråga henne: “Om du vill dö för Gud, det vill säga för Jesus, så är det bra. Och nu kommer jag till dig och frågar: vill du att jag för hem dig som min brud? Jag står i begrepp att börja på lärarseminariet i november. (Det var 1912). Och när vi har slutat på seminariet blir jag kanske skickad till Kahe eller till Irambalandet där det finns malaria. Och om vi är gifta och du har blivit min fru så går vi tillsammans. Och om vi får malaria där och dör eller får någon annan av de många sjukdomarna som förekommer på stäppen där, då dör vi för Jesus!” Hon svarade: “Det är ju bara fint om det skulle bli så. Vem skulle vägra att dö för Jesus?” Hennes svar förvånade mig mycket. En flicka som inte är döpt och fortfarande går på förberedande dopundervisning hur kan hon älska Jesus så mycket? Hon ska bli min kära hustru som har en sådan tro. Jag svarade: “Tack för dina ord med vilka du har besvarat mina frågor så fint. Ge mig din hand!” Och hon tog min hand. Så skildes vi åt och jag gick hem med stor glädje. Denna flicka är det som jag sedan friade till och gifte mig med. I augusti 1912 förlovade vi oss. Hon väntade på mig och utstod med stort tålamod hån från många som ville förleda henne att göra slut med mig för att jag inte ägde någon boskap. Ända till den 17 september 1916 fick hon vänta, då kunde vi gifta oss och ha ett rent kristet bröllop. Det var hon som kom överens med mig att följa Herrens kallelse och tjäna honom i församlingen i Oldmoshi från 1916 till 30 april 1926 och sedan på lärarseminariet i Marangu från 1 maj 1926 till 1 maj 1954.

Så fick vi en gemensam kallelse att bli Marangubor, Guds finger hade visat oss dit och att vi skulle förbli där och Gud gav oss sin välsignelse för vår ålderdom! Här i Marangu (i närheten av Hotell Kibo) är vi nu.

NÄR JAG GIFTE MIG

Det var en eländig tid när jag gifte mig. Det fanns bara några få ställen där man sålde kläder och där kunde bara de handla som hade gott om silvermynt. Men jag hade inte ett enda. Jag väntade på min lön i slutet av månaden, på att få åtminstone ett silvermynt, men jag fick inte det. Min bröllopsklädnad var samma som jag hade på kroppen när jag slutade seminariet, likaså byxorna. Skjortan fick jag av min yngre bror Petro. Och brudklänningen? Brudklänningen fick hon av missionär Bertha Schulz tack vare mig, för att jag hade hjälpt henne att undervisa hennes föräldralösa barn. Tyget till klädnaden som skulle bäras närmast kroppen köpte jag för fem rupier hos indiernas militärläkare som höll till på missionens område. Överdragsplagget fick jag från en handelsman från Voi som jag också betalade fem rupier till. Herrens barmhärtighet gav ändå vårt bröllop gott anseende. Den som sammanvigde oss i Moshi-Kidia den 17 september 1916 var vår käre nestor Bruno Gutmann. Hemma sjöng sedan jag och min fru glädjefyllt sången: “Jag och mitt hus, vi är redo att tjäna dig Herre med kropp och själ hela livet.” Människorna förvånades över den glädje med vilken vi sjöng på vårt bröllop! Så som vi sjöng då så har det också blivit fram till denna dag tack vare Guds barmhärtighet, även när ondskans dimmor har lägrat sig utanför. Guds hus stod alltid på vår sida. Detta vågar jag säga med anknytning till 1 Korintierbrevet 4:13. Gud ser det!

Efter vårt bröllop satte vi igång med att tillsammans lära oss skötseln av hushållet. Vi slog ihop våra krafter och hjälptes åt att skaffa mat så att vi kunde arbeta för församlingen. När vi kom hem från undervisningen gick vi tillsammans för att sätta potatis och andra inhemska rotfrukter. Min fru hade en egen åker för kolokasier (troligen avses shiya, en rotfrukt som fanns i Moshitrakten, övers. anm.) och sötpotatis. Någon bananlund hade jag inte. Men vår barmhärtige Gud gav min storebror idén att han skulle fråga i sitt eget hem, där han hade bott med gammelmor, vår fars första fru, eftersom hon inte hade fått någon egen son. Och han fick gårdsplatsen.

Där lämnade han åt mig som arv den bananlund där han hade gift sig och bott fram till dess. Men varifrån fick vi småpengar för att köpa kläder? Dem fick vi från potatisen som gav oss stor välsignelse. Jag gifte mig som en hövdings man. Men jag hade inte en enda levande varelse som hade kunnat ge mig avkomma förutom ett får som jag ägde tillsammans med min yngre bror Petro: han ägde fåret från ryggen och jag från juvret, det vill säga jag måste vänta tills fåret fick lamm. Emellertid gömde Herren Gud mannakraften i huvudet. Och min fru hjälpte mig med sina händers arbete. Så hade vi allt gemensamt och kunde tjäna Gud med glädje. Vi tjänade honom tillsammans till den 22 september 1917. Då kom nämligen Herren Gud hem till oss med en välsignelse. Han gav oss vårt första barn, en flicka, och vi överlämnade henne till Herren i dopet och gav henne namnet Veda-Eli (vänta på Gud)! Ty min fru och jag hade sedan vår förlovning väntat på Guds förbarmande och då hon blivit välsignad med barn fick vi vänta tills det lilla barnet föddes. Ja, alla dagar i Guds tjänst väntade vi på hans förbarmande. Eftersom vi nu inte hade några silvermynt, för jag fick inte ett öre i den här tjänsten, så visste vi inte hur vi skulle genomföra barnsängsvården. Allt det var uteslutande lagt i Herrens händer. Församlingens äldste dryftade detta och gav oss tio silvermynt så att min fru kunde tas om hand under barnsängstiden (vilket är de första 6-8 veckorna efter förlossningen, övers. kommentar). I namnet Veda-Eli bevarade vi vår tro och tillit. Så ska detta barns namn påminna oss om rätt förtröstan på Herren.

Vi var i samma nöd som våra herdar missionärerna och tärdes med dem av samma bedrövelse på grund av kriget 1914-18. Förbindelsen med Europa var totalt bruten och det kom ingen hjälp till oss, varken mat, kläder eller pengar. 1917-18 var vi i trångmål. Kriget fördes visserligen i Europa, här i Tanganyika var det slut, men ändå blev år 1919 svårt att uthärda till följd av detta krig, trots att det hade upphört! Församlingen försökte hjälpa våra missionärer att få mat men de lyckades inte helt.

Den 5 januari 1920 skänkte Gud oss ett barn till ‘från faderns klädnad’. Vi överlät det till Herren i dopet som förrättades av vår herde Bruno Gutmann. Vi bestämde att han skulle heta Ainaini (Han är med dig)! Detta namn skulle vidare påminna oss om att vi fått uppleva att Herren Gud allena hittills varit vår hjälp när det var som att vi inget fick för vårt arbete i församlingen.

Må detta namn vara en uppmaning till barnet själv i framtiden. Församlingen gav oss tio silvermynt som hjälp till barnsängsvården.

Församlingens nöd tilltog. I augusti 1920 ombads alla tyska missionärer att bege sig härifrån! Det försatte också mig i stort trångmål, mer än de andra. Vår käre nestor Gutmann välsignade mig med handpåläggning i församlingsmötet och insatte mig som medhjälpare i Herrens församling, när nu herdarna och även han själv togs härifrån, så att jag blev medhjälpare i församlingarna i Moshi och Mbokomu med alla deras distrikt. Jag grät hela natten för jag visste ju redan hur svårt det var i församlingarna, jag hade hittills upplevt det så. Jag, en ung man, hur skulle jag klara att leda Herrens församling? När jag därför oroade mig så mycket och visade på svårigheten med detta arbete så gav vår nestor mig den gamle trotjänaren Johanne Kimambo från Mbokomu till min hjälp: Han skulle hjälpa mig med det som jag inte klarade av och jag kunde be honom om råd. Från denna dag började mitt hår bli vitt. Många nätter tillbringade jag vakande och funderade på allt möjligt som rörde Herrens församling! En annan gång tillbringade jag en natt gråtande för att jag inte visste hur jag skulle ordna en viss sak så att församlingen skulle begripa och samtycka. I alla mina böner bönföll jag Herren att föra tillbaka våra missionärer till att leda församlingen så att den skulle styrkas i sin Herre Kristus.

Vi var emellertid inte helt övergivna och inte föräldralösa. Två missionärer stannade hos oss, herr Blumer och herr Eisenschmidt, för de var inte tyskar utan härstammade från Ryssland. Herr Eisenschmidt var stationerad i Masama vid Kilimanjaro och besökte församlingarna för att döpa och förvalta altarets sakrament, konfirmera konfirmanderna och förena de kristna. Detta gjorde han i Machame och Shira, i Moshi och i östra Chagga och i Parebergen. Dessutom gav han oss då och då anvisningar för församlingstjänsten. Senare utsåg man från Europa en annan herde, en av Herren utvald, nämligen missionär D. Richard Reusch, som härstammar från samma land som de två som blev kvar hos oss. Sedan sände man oss en missionär till från Europa, Pfitzinger, som kom från Frankrike.

Herren brukar inte räkna de välsignelser som han ger sina barn, och så gav han oss en liten pojke igen den 6 oktober 1921. Han bars fram till Herren i dopet och fick namnet Kauvedi (Håll ut och hoppas)! Det skulle påminna och uppmuntra oss att inte förlora vårt hopp på Herren, att inte tvivla utan vara uthållig i väntan på Herren som allt gott kommer från. Må denne son tänka på allt detta i sitt namn hela sin livstid.

Under den följande tiden kom Augustanamissionen till oss och jag arbetade under deras missionärer från Amerika. Missionär Zeilinger stannade hos oss i Oldmoshi och de andra missionsstationerna fick också var sin missionär igen med undantag av Vudee, Mwika och Shira. Från slutet av 1922 fick vi lärare sex schilling i månaden. Det var en stor hjälp för människor som sedan 1916 och fram till då hade varit utan stöd. Det fanns en som bara hade en ‘kanzu’ (långskjorta, ytterplagg, övers. anm.) till arbetet för Herren och inget att ta på sig hemma; nu fick han emellertid råd att köpa sig ett hemmaplagg. Året därpå fick vi mer, en del nio, andra tio schilling. Då återvände livet till lärarna, hungern försvann ur husen och barnen hade mat och kläder.

Som ytterligare gudsgåva skänkte oss den store givaren Gud en flicka; vi överlät henne till Herren i dopet och gav henne namnet Luikesa. Vi valde detta namn eftersom vi, far och mor, hade förstått att Herren i sin barmhärtighet hade sparat något till oss som han nu gav till barnen och vi kunde fyllda av tacksamhet säga till varandra: Låt oss vara glada, vi som förut måste lida av kylan! Nu har vi fått något till vården av barnens mor och behöver inte längre begära hjälp hos andra. Men detta barn tog Herren Gud snart tillbaka till sig, hon blev bara 1_ år gammal. Det var spanska sjukan som ryckte henne med sig enligt Herrens rådslut, hans som hade givit oss flickan. Hon dog 22 juni 1925.

På den tiden, då vi som församling på grund av kriget var skilda från de tyska missionärerna som hade börjat Herrens verk här, brevväxlade vi med dem. Vi berättade hur det stod till hos oss och hur Herrens verk gick vidare medan de, kroppsligen frånvarande, ändå var närvarande med sina böner. De sände även hälsningar till församlingarna och påminde om det ena och det andra som är till nytta för själen. Om mig själv törs jag säga att jag var en av dem som underhöll denna förbindelsetjänst med “buskagegenombrytarna” (missionärerna, övers. anm.) genom att vi skrev brev till varandra. Hela tiden när jag var i Herrens tjänst här i Oldmoshi tyckte jag om att sjunga sången: Irundya Siri ya Mdumii, chi irunda lya mndupfo (församlingstjänst, det är inget människoverk!)! Det stärkte mig mycket!

År 1925 gav Herren Gud “buskagegenombrytarna”, det vill säga våra missionärer som var utsända från Leipzig, möjlighet att återvända till arbetet hos oss. Pastor Gutmann slog sig först ner i Masama, senare kom han till oss i Moshi för att tjäna den församling som han älskade så. Det var i början av 1926.

Församlingen i Moshi tog emot honom med stor glädje och han flyttade tillbaka in i sitt hus på Kimarin och gladde sig mycket. I första mötet hälsade han på församlingen och varnade oss mycket för att lägga ner arbetet bara för att våra pastorer hade kommit tillbaka, nej, nu skulle vi verkligen gå framåt tillsammans med dem.

Missionär Rother med fru

I februari 1926 öppnades lärarseminariet i Marangu igen. Rektor och ledare var Paul Rother från Leipzig och Anderson från Augustanamissionen. Till invigningsgudstjänsten blev även jag inbjuden. Därefter gick jag hem igen som de andra gästerna.

Men sedan skrev herden och läraren Paul Rother till mig och kallade mig till seminariet för att hjälpa till med under- visningen. Jag svarade att jag nog inte var mogen för den uppgiften. Då skrev han ett andra brev. Jag svarade utförligt på det och skrev att jag fruktade att jag senare skulle råka i besvärligheter om jag inte räckte till för kraven den här tiden. Men min käre lärare ville inte svara mig när jag hade skrivit det här långa brevet utan han for iväg för att kalla mig personligen, kom, käre Filipo, och hjälp oss! Jag spjärnade fortfarande emot, min kära fru skulle ju snart föda.

Det var annandag påsk; vår pastor Gutmann predikade över Herrens uppståndelse enligt Johannes 21:15-23. När han kom till ordet “Herre, hur blir det med honom? Jesus svarade: Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.”, då tog han fasta på detta i sin utläggning och sa: “Det finns många människor som Herren kallar till sin tjänst, men de tvekar och ser sig om på andra människor och följer inte den kallelse som nått dem! Dessa liknar Petrus i det här fallet. Om din Herre kallar dig så följ hans kallelse utan dröjsmål och förspill inte din tid med att fråga om dem som står bakom dig. Hur det ska gå med dem får du överlåta till Herren allena!”

Dessa ord grep mitt hjärta. Hade jag inte hela tiden tänkt på hur det skulle gå för min fru i hennes tillstånd! När vi lämnade kapellet talade jag om detta för min fru. Vi var nu mycket bekymrade då jag skulle lämna henne. Då gick jag till Fröken Doktor Anderson som då var i Moshi Kidia tillsammans med syster Bonander som sedermera gifte sig med Dr Reusch. Båda två lovade att det skulle ta hand om min fru och sköta henne ordentligt. De såg det som sin sak som jag skulle överlåta till dem. Då gick jag till pastor Gutmann och sa till honom att jag beslutat mig för att bege mig till Marangu. Han blev mycket glad för det.

När jag tog farväl av honom grät jag mycket. Men han sa: “Gråt inte så min Filipo! Tänk på att inte bara vi tyskar är överens om att du ska gå till Marangu, utan också de amerikanska missionärerna är beslutna att du ska bli lärare på seminariet när det öppnar. Tänk dessutom på, min Filipo, att Gud därigenom också hjälper dina söner. De kommer där att få möjlighet till en ordentlig utbildning, bättre än andras barn, eftersom du är lärare där. Gå dit med glädje, Herren ska välsigna dig!” Så avtackade Moshis pastor mig och talade å församlingens vägnar. Jag slutade min tjänst som församlingstjänare som jag haft i tio år. Herren Gud vet vad som blev gjort genom en så svag lem. Vad som då gjordes till hans ära må han välsigna.

Den 30 april kom jag på Herrens kallelse till seminariet i Marangu för att hjälpa till att utbilda lärarna. Detta arbete ägnade jag mig åt från 1 maj 1926 till 1 maj 1954.

När jag började lämnade jag min fru Maria i Moshi i de där båda kvinnornas vård. De tog sig troget an henne och skötte henne väl ända tills barnet föddes. Det kommer vi aldrig att glömma! Gud vare tack! Den 10 maj 1926 stod han min fru bi på missionssjukhuset i Kidia och gav henne en flicka. Barnet liknade precis den flickan som hade fått flytta hem till Herren. Och det var ett friskt barn. När nyheten nådde mig skyndade jag hem för att besöka henne. Vi gladdes tillsammans och tackade Herren för all hans hjälp. Barnet döptes och vi gav henne namnet Luindeni (Vi i famnen). Detta namn påminner om att vi är trygga i Herrens famn. Hur han alltid håller oss stadigt i sin famn visade han oss där i de båda kvinnornas armar. Må Herren belöna dem för allt gott och låta sin välsignelse vila över dem var de än befinner sig! Må namnet Luindeni också alltid påminna detta barn att det ska anförtro sitt liv åt Herren.

Min sovplats i Marangu hade jag till att börja med hos min vän Jobu Lima helt nära skolan. Jag stannade där som gäst från maj till september.

Följande saker skulle jag undervisa och göra: Läsundervisning till eleverna för det fanns sådana som inte kunde läsa ordentligt; detta gjorde jag utanför schemat. I detta avseende låg framför allt eleverna från Iramba efter. Vidare så gav jag katekesundervisning och lärde ut swahilispråkets grammatik. Jag måste också ge stödundervisning i matematik till dem som låg efter, dessutom var det välskrivning och orgellektioner. Det var även min uppgift att övervaka arbetet utomhus, att genomföra morgonväckningen och att på kvällen halv nio ge signalen för sänggåendet. Därvid utsattes jag för morgon- och kvällsdaggen så att jag insjuknade i reumatism. Denna sjukdom lider jag av än idag. Detta föranledde mig att bära skor; det gör jag fortfarande för att förhindra att sjukdomen förvärras.

På den tiden var jag en man med två bostäder; jag ordnade med min mat här i Marangu och med mat för fru och barn i Moshi; därtill kom att ordna med och ta hand om barnsängs- kvinnan som seden i Wadchagga är. I september kunde jag sedan ta hit min fru och mina barn fastän mitt hus inte var färdigt än. Hövdingen Mlanga Mareale gav oss ett hus som hade övergivits av en av hans fruar. Det var en chaggahydda och den låg nedanför samlingsplatsens gräsmatta. Där huserade vi nu tillsammans, mor, jag och fyra barn, vår nötboskap och våra getter som vi hade tagit med. Min fru måste varje dag hämta en schilling hos skolans föreståndare och med den gick hon och handlade mat på marknaden och i butiker. Varje lördag fick hon sju schilling utbetalt för kommande vecka. Det blev under lång tid en vana.

Den 12 mars 1927 visade Herren oss sin väldiga hand. Därmed ville han avvända vår tillit till skapade ting och vända den till honom själv, Skaparen. Jag gick upp i ottan och väckte eleverna halv sex så att de skulle vara i ordentligt skick vid inspektionen klockan sex. När jag gick sa jag till min fru att snygga till i huset för vid middagstiden skulle jag skicka de elever som skulle hjälpa oss att flytta allt i vårt hus inklusive djuren, för nu var våra hus färdigbyggda. Nåväl, jag höll på att undervisa, klockan närmade sig elva. Då hör jag hur någon knackar på dörren till salen där jag undervisade. En elev öppnade dörren. Då hör jag hur mannen i stor brådska säger: “Nötboskapen är helt förlorad, barnen nedslagna, ett barn dött! Blixten slog ner!” Jag skickade en elev till rektorn som genast kom och befallde att vi alla skulle gå och titta efter. Vi gick och fann alla tre korna döda, bara en kviga levde ännu samt tre getter, en killing och en kalv som emellertid dog senare samma dag. Ett barn var helt upprivet och kunde inte prata förrän på kvällen då det sansade sig. Blixten hade träffat stugan, gått ner vid sidan av nötboskapen och dödat dem, men getterna och den där kalven som var bunden vid getterna hade klarat sig. De döda djuren slaktades, en del av köttet delades ut till folket och den andra delen köpte skolan och jag fick köpesumman. Alla missionärerna och herdarna var mycket chockade. De gjorde en insamling, även hos församlingstjänarna i Marangu och Mamba. Detta gav i stort sett köpeskillingen för en kviga. De gav mig pengarna och jag bad att få köpa en kviga för dem. Församlingen i Mbokomu kom med behållningen från deras insamling; det gav ihop med den andra insamlingen pengar till inköp av två kvigor.

Den ena kvigan dog innan hon hade fått någon kalv, men den andra kalvade bra, jag har fortfarande en ko som härstammar från den. Det var en stor förskräckelse och just den dagen som vi skulle flytta. Nötboskapen hade varit vår bästa hjälp till underhållet. Den ena kon hade börjat ge mjölk när vi kom från Moshi, den andra födde en kalv just när vi hade kommit till Marangu, den tredje var dräktig i femte månaden. Inget under att vi, ägarna, var så chockade när dessa bidrag till vår försörjning togs ifrån oss så plötsligt! Men vi var ändå kallade av Herren till hans verk; nu lät han det här komma över oss just på vår flyttdag, vad kom det sig? Alla människor frågade varandra detta om och om igen. En engelska, en kristen från Marangu, som ägde hotellet Kibo och var god vän med oss på seminariet, skickade mig en bild på profeten Samuel när han som barn blev kallad av Gud för att varna Eli och han svarade: “Tala, Herre, din tjänare hör!” Denna bild vederkvickte mig mycket på sitt vis! Jag har den än idag i mitt hus; den påminner mig ständigt att jag alltid ska tala så när något händer mig som rör mitt liv på jorden, att jag må säga: “Tala, Herre, din tjänare hör!” En av mina söner, som har blivit konstnär, har hjälpt mig att måla den med oljefärg så att den står sig. Och jag har hängt den på en plats där jag kan betrakta den dagligen. Men jag och min fru Maria sa till oss själva: Det är vår Herre som befaller oss att vi ska öka vår förtröstan på honom och inte förlita oss på det som vi äger. Ty vi hade sagt till varandra: Nu har vi mjölk som vi kan byta mot andra livsmedel på marknaden, så att vi inte blir människor som grälar med sin Herre om maten! Nu tog Gud ifrån oss dessa kreatur som förförde oss att sätta vår tillit till dem. Vi vill vara helt stilla och beredda på att han vill göra så att vi får hämta in nötboskap igen och han kommer själv att ge oss dem som det behagar honom. Så förhöll vi oss stilla och väntade på Herren. Och Gud uppväckte missionärerna och församlingstjänarna så att de köpte dessa två kvigor till oss. Och en av dem överlevde till vår och våra barns hjälp och än idag har vi en kalv i vårt hus som härstammar därifrån. Herren vår Gud vare prisad och tackad! Alla hans barn ska förtrösta på honom.

Ytterligare en välsignelse gav han oss den 28 april 1928. Han kontrollräknar inte gåvorna till de sina; han är en givare som inte blir trött. När klockan ringde denna påskmorgon och församlingen kallade till uppståndelsegudstjänst på kyrkogården så lade Gud ett litet barn i min Marias armar. Det var en pojke som vi vid dopet gav namnet Siairuka (uppståndelse- glädje). Detta namn ska hela livet påminna barnet om glädjen som vi kristna har fått genom Jesu uppståndelse; och så ofta vi nämner det här barnet vid namn ska vi själva påminnas om detta. Detta år tog också den första kullen seminarieelever examen. Till de kristna försam- lingarna kom nu lärare med bättre utbildning som hade klarat andra gradens regerings- examen. Många från den här klassen är nu pastorer i församlingar i norra Tanganyika. Från den här kursen utvaldes fyra som skulle få lära sig mer engelska.

De placerades därför i skolor som låg i närheten av seminariet så att de vid slutet av sina lektioner kunde främjas ytterligare; de hjälpte också sig själva mycket och tränade med varandra på fritiden. 1931 släpptes de igenom för examen, klarade den framgångsrikt och fick sina diplom som lärare av första graden. Dessa fyra står nu i ledande ställning i Herrens tjänst: Stefano R. Moshi, Davidi R. Tilya, Vehaeli Mari och Fanueli Kaleya. Stefano Ruben Moshi är president för Lutherska Kyrkan i norra Tanganyika. Gud var lov och tack! Det var också han som gav vår nestor Paul Rother tips om vilka andra som skulle utväljas. Vid den här tiden fick vår nestor uppdraget att inspirera missionsskolorna att ta sig an arbetet med den metod som lärdes ut hos oss. Ledningen av seminariet övertogs av doktor Reusch, Otto Raum, som nu är professor i Sydafrika, och mig som medhjälpare. Medan den här kursen fortfarande gick på undervisning, innan de hade tagit examen, valde vi genom en hemlig omröstning ut en av dem att bli lärare på seminariet. Vi som valde var pastor Rother, dr Anderson och medhjälparen Filipo Njau. Var och en av oss fick skriva ner namnet på den som vi främst tyckte kom i fråga som lärare på seminariet. Vi kom överens om att föreslå Stefano Ruben Moshi. Han var det nu som kallades till seminariet när han hade klarat sin gymnasielärarexamen. Så var vi nu två vita och två afrikanska lärare på seminariet. Varje år blev en ny kurs klar med utbildningen. På så sätt utbildade denna skola hundratals lärare åt de kristna församlingarna i Kilimanjaro, Pare, Usambara, Iramba, Turu och Uzaramo, för en tid också Ubena-Konde. Denna tjänst förde verkligen vårt land till ljuset enligt Herrens barmhärtighet. Förd till ljus för kropp och själ!

Herrens välsignelse kom på nytt till mitt hus. Den 23 augusti 1930 gav han oss en liten son igen; vi döpte honom till Eliawoni (Herren ser), för vi visste och förtröstade på att Gud ger akt på oss, både föräldrar och barn; han vet också varför han ger oss dessa gåvor. Namnet ska påminna detta barn om att Gud ser det alltid och överallt. Guds välsignelse kan inte stoppas och inte heller kan man låta den vänta. Den 24 augusti 1932 gav Herren Gud oss en femte son. Honom vare tack och pris! Dessa gåvor kommer från hans förbarmande och det gläder oss mycket och grep oss också helt. I det heliga dopet gav vi detta barn namnet Rekya-Eli-moo (satsa livet för Gud)! Mor och jag funderade: Vad har vi som vi skulle kunna ge Herren i gengäld? Vi har ingenting! Förutom att vi på allvar vill ge honom vårt liv.

Må det alltså ske att så ofta vi nämner barnets namn så ska vi påminnas om att vi ska satsa våra liv för Herren så att vi tjänar honom. Det var också vår längtan att detta namn senare i livet skulle påminna barnet om att överlämna sig till Herren.

Samma år var min mor hos oss här på seminariet i Marangu. Hon åt all mat tillsammans med min kära Maria som låg i barnsäng. Min mor var nämligen sjuk då och kunde inte längre äta allt som friska människor tål. När min mor märkte att hon blev allt skröpligare bad hon mig att jag skulle lyfta upp henne och ta henne till Moshi där hennes sonson, hennes son Elisas äldste son, var verksam som sjukvårdare på missionens sjukhus i Kidia. När vi stod på gården bad hon sin svärdotter Maria att hon skulle ge henne barnet Rekya-Eli-moo. Min mor tog honom i sina armar, kysste honom, välsignade honom och sa: “Jag har förminskat mängden modersmjölk för dig genom att jag med din mor har delat barnsängsmaten som skulle ge henne kraft att producera mycket mjölk för att livnära dig. Herren Gud ska gottgöra dig för det, mitt barnbarn. Lyft nu upp mig mina barn!” Så ville mor ha det och hon begärde hjälp av sin sonson på sjukhuset. Min fru och jag gick ofta över för att titta till henne och ta med lite mjölk, för lite sötmjölk och surmjölk var det enda hon ännu på denna jord kunde få i sig. Två dagar innan hennes frånfälle, när jag för sista gången besökte henne på sjukhuset, sa hon till mig: “Säg till Petro (det var hennes yngste son), säg följande: säg att den där rotknölen är färdigkokt nu!” “Ja, mor”, svarade jag och räckte henne handen och återvände till Marangu och grät mycket då jag visste att hennes tid här hos oss var slut. Sjukdomen som hon hade och som avslutade hennes liv här på jorden var cancer. År 1933 dog hon och hade då uppnått en ålder av 84 år. Fram till dess jag stötte samman med vår nestor Paul Rother var min livsvandring som kristen som en mans som gjorde saker allt eftersom de dök upp och inte funderade mycket över sig själv och inte heller bekymrade sig om huruvida han skulle leva länge. Det var som om jag tänkte: idag är idag, vad som händer i morgon vet jag inte. En gång insåg min lärare Rother hur jag var. Då uppmuntrade han mig och sa: “Det är inte rätt, min vän! Du ska alltid tänka: ‘om Herren bevarar mig ska jag göra det och det’, så att du planerar ditt arbete ordentligt och sedan funderar på hur du vill avsluta det.” Jag tackade honom och började förbereda mina arbetsuppgifter för morgondagen i stället för att göra som jag brukade. Sannerligen, denne vår käre nestor var en Herrens arbetare som gav sitt liv för det arbete han tyckte så mycket om. Vår Herre Gud ska ge honom sitt tack, honom som älskade afrikanerna och inte bara Afrika!

Må han låta honom vila i frid där i anden tills vi möts igen där allt är glädje som vi ska få genom vår Frälsare Jesus!

När jag skriver den här delen av mina minnen från mitt liv är jag 68 år gammal. När vi måste ge oss av från seminarietomten i Marangu hade vi inte längre någon betesmark. Av korna som vi hade gick en som brudgåva till sonens brud, den andra sålde vi tillsammans med hennes kalv. Så blev bara en ko kvar hos oss och den förlänger livstråden, det är den ko som Guds barmhärtiga tjänare köpte till oss då när blixten dödat våra kor. I min ålder som jag har uppnått klarade jag att ta på mig en börda som många förundrades över. Av sten och cement byggde jag ett fint hus med två rum som jag flyttade in i den 1 juni 1955 och nu bor i. Må Herren Gud i sin barmhärtighet stå mig bi så att han, när min sista stund är kommen, finner mig vara trogen i det jag gör, vad det än är! Ty allt vad människan gör, det gör hon under himlen och därmed under honom som är en trofast Herre.

Ära och tack till Herren! Den 3 november 1934 skänkte Herren Gud oss ett litet barn ‘från moderns klädnad’. Vi gav honom namnet Luire-Hambasia (res oss upp att förkunna glädje). Det är en bön att Herren ska resa oss upp att förkunna glädje. Vi ska resa oss upp för att kämpa för frälsningens glädje och för den glädje som Herren vill glädja oss med genom sina goda gåvor för kropp och själ. Det här namnet ska uppväcka detta barn till att visa glädje över alla gåvor som det tar emot från Herren.

Herrens välsignelse upphörde ännu inte. Medan jag var sysselsatt i Herrens tjänst, den 13 december 1936, gästade Gud oss och skänkte oss som en ny gåva ett litet barn. Det blev nu han som stannade hemma hos mor. När vi överlämnade honom till Gud i dopet kallade vi honom Noe-Mringia. Det är två namn med vilka det förhåller sig som följer: Vi funderade, han kommer nu att stanna hemma hos föräldrarna och ta hand om deras kvarlåtenskap. När jag fortsatte att se på det här med min fru, att våra barnbarn senare skulle få bra tillfälle att få undervisning hemma, då skulle Noe-Mringia som senior vara vårdare och låta dem komma i åtnjutande av god omsorg med den föda som deras fäder ska ställa till förfogande för vården av deras barn.

Alla dessa tankar på våra barnbarn härbärgerade vi i namnet Noe. Ty Noa och hans barn bevarades ju vid liv när den stora floden drog fram. Detta skulle sporra oss att lära det här barnet att det inte skulle förlora sig till världen utan älska Gud som Noa gjorde! Mringia är namnet på vår gamle Wanjau i Moshi-Kidia-Mringienyi. Så skulle detta barn ha sin släkt i åtanke. Dessutom skulle han genom detta namn påminnas om att vara på sin vakt och skydda sin släkt och sitt folk så att de inte blir bortförda av fienden. Och att han inte ska sprida omkring sig de saker som han anförtros av dem som ger honom resurser till vården av deras barn eller barnbarn. Han skulle inte heller tillåta att de själva handskades slarvigt med något eftersom allt detta av farfäderna förutbestämts att tillfalla dem. Må så Gud, vår Fader, bistå vår yngste son. Men detta barn blev senare sjukt. På sjukhuset fick han ett läkemedel som förlamade hans livskraft som följd av en flickas misstag. Hon hade fått två läkemedel av sköterskan och förväxlade dem: den lilla dosen som barnet skulle ha förväxlade hon med den andra stora som var avsedd för en vuxen. Av det blev barnet stumt. I två månader levde han på bara mjölk. När han därefter började tala lite igen kunde ändå inte hans förstånd bli som andra barns. Han halkade efter i undervisningen och kunde inte hålla jämna steg med sina kamrater. Han klarade inte av att lära sig det som stod i böcker. Men han kan skriva sitt namn Noe-Mringia. Må Herren förbli vår kärlek, han känner oss bättre än vi själva och han tar allt med i beräkningen i alla avseenden! Nu är detta barn ensamt kvar hos sina föräldrar. För de andra har sina uppgifter långt borta här och där och kan inte ta hand om sina föräldrar. Denne son har emellertid, på grund av misstaget på sjukhuset, stannat här på ett sätt som vi själva inte hade kunnat åstadkomma med våra åtgärder. Inte heller denne son hade som litet barn några tecken på att han inte skulle lyckas i skolan. Men Gud, vår käre Herre, hjälpte oss på detta sätt genom denna hemsökelse. Här i min tro, som jag ser det, instämde Gud i det som vi ville uttrycka med hans dopnamn, nämligen att han skulle vara en husets väktare och vårdare. Tack du vår käre Fader, du vår Gud, som älskar oss mer än vi kan tänka eller förstå.

Så välsignade Herren Gud oss genom våra barn, sex pojkar och tre flickor som lever. En av oss har gått i förväg till själens hemland. Må han själv hjälpa oss att leda dem i hans förbarmande. Må han själv göra dem till sina tjänare, som det behagar honom, så att det länder honom till heder och barnen här på jorden till välsignelse och glädje! Sedan må han i sin nåd utse boningar till oss, barnen och oss föräldrar, hos honom själv. Välsignelsen från församlingens Herde över barnen stadfästs och fullbordas genom Herren!

Charles Njau